Vita huset - År 6 (2005)

Vanebildande trots allt

"What's keeping the White House white...?” undrade den brittiska, politiskt ganska vänsterorienterade popgruppen Latin Quarter i mitten av 1980-talet. Låten hette "America for beginners" och låg rätt i i tiden, i alla fall för oss som var unga, trodde oss ha hyfsat radikala värderingar (utan att attraheras av extremvänstern, det var trots allt 80-tal och inte tio-femton år tidigare vi talar om) och fruktade att världens mäktigaste man var alltför gammal och labil för att vara betrodd med avfyrningskoder till massförstörelsevapen och ansvar för allas vår framtid överhuvudtaget. Numera anses Ronald Reagan av många ha varit en stor statsman som på egen hand sänkte Sovjetunionen och skänkte segern i det kalla kriget åt den fria världen. Hmmm...jag är fortfarande skeptisk.

Det var någon gång under första säsongen som vi började följa serien ”Vita huset” i vårt hushåll. På den tiden satt demokraten Bill Clinton i det verkliga Vita huset och Martin Sheen som den fiktive presidenten Josiah "Jed" Bartlet låg väl inte alltför långt ideologiskt från Clinton. Jo, lite mer idealism fick väl plats i den här staben än vad som är riktigt realistiskt. Men frågan om hur bra serien hade gått om vi inte hade invaggats i en tro på att det här gänget med så mycket inflytande över världens öden, i grunden vill väl. I slutet av år 2000 tog republikanerna som bekant över den verkliga västra ”vingen" (och resten av bygget, får man förmoda). Men i seriens värld fortsatte demokraterna sin 'skuggregering' som fick tjäna som något slags referens och för många amerikanska liberaler säkert ett andningshål. Bartlet fick väl ganska stort stöd i en del enkätundersökningar om vem det amerikanska folket helst skulle se som president för några år sedan, om inte annat.

Men efter den 11 september 2001 verkade gnistan försvinna för ett tag, som jag minns det. Som har konstaterats av en del analytiska fans, så kräver ett sådant här projekt att man bygger upp ett helt alternativt universum, inte bara skapar en fiktiv bild av en polisstation, ett sjukhus eller en stad, som i andra framgångsrika serier. När verkligheten överträffade allt som någon serieskapare vågat fabulera om, så verkade manusförfattarna här hårdare drabbade än några andra, de blev försiktiga och lite sömngångaraktiga. Sedan hade jag själv inte möjlighet att följa Team Bartlet under ett par säsonger och det är först nu i höst som vi tagit igen delar av det som hänt sedan dess, via DVD. Fortfarande finns en lucka under den tid när Bartlet sökte omval - och vann, trots kontroverserna kring hans hemlighållna hälsoproblem.

Om säsong fem visade på början till en nytändning, som jag kan bedöma det, så måste sjätte året vara en av de absolut bästa omgångarna under hela seriens existens. Den sjunde, som nyss avslutats, visade sig bli den sista och jag får väl återkomma till den. Men under de 22 avsnitt som det handlar om här, startar jakten på nya presidentkandidater. Och personalen bakom Bartlet splittras. Några börjar arbeta för vicepresident Russell (Gary "En röst i natten" Cole) medan den briljante men lynnige Josh Lyman (Bradley Whitford) ser ljuset i kongressmannen Santos (Jimmy Smits). Dessutom dyker den skarpsinnige republikanske senatorn Arnold Vinick (Alan Alda) upp som ett framtida hot mot demokraternas maktinnehav. Därför utspelas fler avsnitt än vanligt utanför Vita Husets väggar, men innanför fortsätter de kvarvarande kontorsslavarna att kämpa med kompromisser kontra höga ideal, akuta internationella kriser och personliga problem.

Den ständiga ”ska-de-bli-ihop-någon-gång-eller"-spänningen fortsätter mellan Josh och hans tidigare assistent Donna, som var nära döden i slutet av säsongen före. Nu möts de oftast som representanter för olika demokratiska presidentkandidater och det gör det inte smidigare. I och för sig har jag aldrig riktigt sett fascinationen i deras duellerande. Donnas permanenta ledsen-cockerspaniel-blick har alltid tärt på mitt tålamod. Däremot är Mary McCormacks intåg som säkerhetsrådgivare med mystiskt CIA-förflutet en tillgång. Hon smögs in i slutet av säsong fem och blir stadig medlem här. Och Stockard Channing som allt annat än undergiven presidentfru är lika respektingivande som tidigare.

Det finns och har alltid funnits detaljer i serien där man man kan undra över manusförfattarnas föreställningar och kunskaper om omvärlden (kommer ni ihåg när den nye svenske ambassadören Peter Hans välkomnades? Hans - i efternamn!). Men för varje osannolik rapport eller grodliknande replik brukar en uppsjö komplexa, intressanta dialoger eller dilemman stå på tur. Att världsbilden i en amerikansk produktion ibland ändå gränsar till något slags imperialism light är nog omöjligt att komma ifrån. Som helhet är det här skyhögt över genomsnittet i TV-världen när det gäller nordamerikansk förmåga till reflektion över sin position på planeten. För oss utanför kan vi lära oss en hel del om hur deras politiska system egentligen fungerar - inbillar jag mig - och vilken självbild som finns där i grunden. Och har man en gång fångats av konceptet så är det vanebildande, med skönhetsfel och allt. Att realismen varvas med rent önsketänkande får vi också acceptera.

Apropå att önska, så kan ni själva notera att rutan med DVD-info är tom. Det finns helt enkelt inte mycket att tillägga om innehållet förutom att boxen (från Warner Bros svenska filial) ger oss de 22 avsnitten från säsongen, uppdelade på sex skivor. Några aktuella intervjuer med inblandade hade väl inte varit helt omöjligt att ordna, till exempel? Mandeln i gröten, ni vet.

© Johan Lindahl
2006-09-25

Originaltitel: The West Wing
USA, 2005
Regi: Christopher Misiano mfl
Med: Martin Sheen, Stockard Channing, Mary McCormack, Bradley Whitford, John Spencer, Jimmy Smits, Alan Alda, Richard Schiff, Allison Janney mfl

Genre: Drama, Politik, TV-serie

Relaterat: Vita huset - säsong 7 (2006)

Sök