Basic Instinct 2 (2006)

Sharon Stone klär av sig igen

Jag tror säkert man kan gilla den här filmen. Det finns utan tvivel en attityd till den, och dess skenbara eller verkliga inkonsekvenser, som gör att man kan uppskatta även tvåan som en suggestiv, smart och sexig thriller. Jag lyckades dock inte.

Egentligen är filmen ganska konsekvent mot ettan, i sin ambiguitet, i sin vankelhågsenhet in i det sista gällande "whodunnit" och huruvida Catherine Tramell (Stone) är en mörderska. Lägger man till ett säkert foto och korta lån av Jerry Goldsmiths suveräna tema känner man bitvis igen sig - även om handlingen är förlagd till London. Det i sig hade förstås inte ens räckt, även om Verhoevens original varit jättebra, vilket det nu inte var. Men där var i alla fall Sharon Stone en smula mer övertygande som "bruden som är så otroligt sexig att männen blir lättlurade idioter när de ser henne".

Stone är nu typ 14 år äldre, till synes opererad och kanske lite desperat. Jag har länge försökt bibehålla en viss respekt för henne, men finner det svårt i det här fallet. Den pondus hon kan uppvisa känns här mer som stelhet, hennes charm är som bortblåst och varför alla män skulle falla som furor för henne är inte helt uppenbart.

David Thewlis är alltid rolig att se, och har ett par lyckade miner och bitska kommentarer i rollen som polis, men känns huvudsakligen bortkastad, likaså Charlotte Rampling vars inneboende pondus hade kunnat användas i spännande psykologiska kraftmätningar med Stone - något som kanske valdes bort i vissheten om att Stone skulle gå förlorande ur en sådan kamp. Strålkastarljuset faller istället starkast på David Morrissey (nej, inte den Morrissey) som Dr. Glass (nej, inte den Doktor Glas).

Morrissey sköter sig rätt okej men har några omöjliga uppgifter att ro iland med, inte minst mot slutet och under en strypsexscen där han bara ser för rolig ut. Glass ska vara en slags motsvarighet till Michael Douglas karaktär, även om han råkar vara psykolog. I prologen bilsexar Catherine ihjäl en av sina otaliga älskare och det är Glass som ska göra en psykologisk utvärdering av henne till rättegången. Hans slutsatser (om bland annat riskberoende) intresserar henne så till den milda grad att hon söker upp honom (i Londons coolaste byggnad, vars namn och egentliga funktion jag inte kommer på just nu) efter sitt frikännande för terapi. Eller eventuellt mest för sex.

Inledningsvis står han på sig bra mot den eventuellt mordiska skönhetens sexuella utstrålning och tillkrånglade inviter. Han får henne till och med att släcka cigaretten och etablerar tydliga riktlinjer för deras samspel. Tids nog börjar han dock knaka i fogarna och förvirras av hennes lister, eller av helt andra skäl. Vad vill hon? Är hon ond? Gör det något, i så fall? Och när ska de "göra det"?

För det handlar ju väldigt mycket om sex. Sexscenerna känns, även här, rätt tillgjorda (och bitvis lite ofrivilligt komiska). Tillgjort låter det också när Stone ska chockera med sin frispråkighet, som om hon får anstränga sig lite för att verka så där fullständigt oblyg.

Runt sexet ska en komplex story vävas, en story där "tittaren måste tänka hela tiden", enligt regissör Caton-Jones. Det är dock inte så himla intressant att följa den här historien. Runt den fatala femmen Catherine Tramell dör folk som flugor men på olika sätt skapar hon tillräckligt "resonabelt tvivel" för att stanna i friheten, om det nu ens är hon som är den skyldiga.

Falska ledtrådar, tvivel och misstankar florerar och så avslutar vi med en final ämnad att tillfredsställa tittaren genom att vara lika frustrerande och eventuellt överraskande som finalen på ettan. Det är väl lite överraskande, men vem bryr sig?

Sedan har jag svårt att tro på karaktären Catherine och retar mig på henne i den mån jag tror på henne. En självupptagen kvinna som med avsikt försöker skapa misstankar mot sig och sedan tjurar när folk misstänker henne. Ett slags snille som kan förvirra alla omkring henne men inte riktigt verkar veta varför hon gör det. Vem vill ödsla tid på en så'n?

Näe, trots att filmen sällan är riktigt kalkonusel blir det bara en etta. Vare sig det är en "smart thriller" som inte känns särskilt smart eller en "sexig thriller" som inte är särskilt sexig så är den inte särskilt sevärd.

© Anders Lindahl
2006-09-08

---

Tack till SF Video för recensionsexemplar

---

DVD / Blu-ray

Caton-Jones låter sävlig och harmlös på kommentarsspåret, inte alls som den näbbige streber man föreställer sig bakom kameran. Jag kan redan nu avslöja att han inte avslöjar vem som är mördaren.

Borttagna scener inklusive ett alternativt (och mindre tvetydigt) slut bjuder SF:s utgåva också på, samt en kort säljdokumentär.

---

Originaltitel: Basic Instinct 2
USA, 2006
Regi: Michael Caton-Jones
Med: Sharon Stone, David Morrissey, Charlotte Rampling, David Thewlis, mfl

Genre: Mystery, Sex, Thriller
Svensk biopremiär: 2006-04-07

Relaterat: Basic Instinct (1992)

Relaterat ur russinbloggen
2000-11-13: Cronenberg??

Sök