Rosa Pantern (2006)
Steve sluggar sig fram
- Hennes känsla för nyanser är jämförbar med Saddam Husseins känsla för internationella överenskommelser.
Så, ungefär, vill jag minnas att en musikskribent i Time beskrev Celine Dion för några år sedan. Jag hoppas att jag inte frestats att använda den frasen i någon tidigare recension... men poängen med att göra det här är ganska enkel att sammanfatta: Det är ungefär den sortens subtilitet som styr Steve Martin när han kliver in i Peter Sellers, den legendariske, oförliknelige Sellers uniform och gör en konstapel Clouseau för 2000-talet. Nej, han lyckas inte förjaga minnet av originalet och det kanske inte ingick i planen heller. Duger det som hyllning? Tveksamt. Är det det totala haveri som en del förvarnat om och även liknat det färdiga resultatet vid? Nej, inte riktigt.
Nu är mitt förhållande till Sellers bravader under Blake Edwards inte odelat impregnerat av vördnad. De filmer jag minns mig ha sett innehåller lite för många upprepningar, springande i dörrar och är för osjälvkritiskt oklippta för att vara fullkomliga. Och Sellers har ju ännu roligare roller på sitt samvete, som i ”Dr Strangelove". Men visst, de hade sin charm och Sellers gjorde rollen till SIN. Det gör inte Steve Martin. Han stormar in, med ett manus som han själv är medskyldig till och satsar på sluggertaktik för att väcka legenden till liv igen. Man kan nog inte skylla allt som slår fel på regissören Shawn Levy, även om han förefaller mig vara en lättviktare.
Det börjar med ett mord på en fotbollsarena, där en stor nationalidol (Jason "Transporter" Statham) tas av daga med en giftpil, samtidigt som hans iögonenfallande ring med Rosa Panter-motiv kommer på avvägar. Det visar sig att fler än en person hade ett horn i sidan till offret och Clouseau tillsätts av polischefen Dreyfus, med baktanken att en inkompetent byfåne kan få ta uppmärksamheten och smällarna medan Dreyfus själv leder en parallell utredning och så småningom tillskansar sig ära och en hedersmedalj. Ännu en gång berättas sålunda skrönan om en man som verkar göra allting fel, men...
En av de bättre scenerna är en av de få där ingenting går i spillror (utom möjligen Clouseaus självkänsla, om han nu har någon insikt). När uppdraget föranleder en tripp från Frankrike till USA anlitar han en dialektcoach, som förgäves försöker få rätsida på konstapelns uttal av "hamburger". Andra tillfällen när filmen fungerar hyggligt är när Clive Owen dyker upp som agent 006 eller när Roger Rees gör en inflytelserik man som får ovälkommet besök av Clouseau. Båda visar behärskning och betydelsen av att, åtminstone ibland, så stämmer devisen "less is more". Kan det bero på att båda är britter? Ingen av dem är dock med längre än att det de gör här framstår som enstaka infall av konstgjord andning för filmens räkning.
Beyoncé Knowles verkar vara med som något slags sjungande sjöjungfru på fast mark, att fästa ögon och öron på för att variera utbudet av slapstick och krossad inredning i scen efter scen. En form av syretillförsel även det, även om det knappast kan kallas att agera. Men hon får framföra några färgstarka nummer (som är riktigt bra) iklädd glittrande blåsor med skärningar som avtäcker bysten till anständighetens gräns. Clouseau är naturligtvis inte oberörd av detta, men han har samtidigt en annan kvinna (Emily Mortimer) att imponera på. Det kunde gett utrymme för lite vanlig synlig svartsjuka, men den tråden tar inte filmen fasta på.
Jean Reno är Clouseaus assistent och han är kanske för stram, trots allt. Allt han får chans att göra är att vara ett stumt bollplank för den okonventionella konstapeln och fylla en funktion när det krävs mer utvecklad finmotorik. Det blev mycket om skådespelarna här, men när storyn lämnar så många luckor efter sig så är det väl ungefär de enskilda insatserna som blir kvar att bedöma. Och så har jag fortfarande inte nämnt Kevin Klines inkarnation av Clouseaus arbetsgivare/nemesis monsieur Dreyfus. Kort sagt: han har haft stoltare stunder. Men det finns trots allt några enkla argument för att ge Rosa Pantern 2006 ett - med snäv marginal - anständigt betyg. Den levererar några hälsosamma skratt och kanske framförallt så för dem som inte sett Sellers i aktion (till exempel de vänner vi såg filmen ihop med). Trots flera snedträffar är den mer tillfredsställande när den går i mål än de första stapplande scenerna skvallrar om (vilket kanske faller under det amerikaner kallar "damning with faint praise", men i alla fall...).
Men överlag så är det jag påminns om och saknar inte så mycket originalen i den här serien, utan en annan fumlande antihjälte i brottsutredarbranschen: lieutenant Frank Drebin, Leslie Nielsens paradroll från "Den nakna pistolen"-trilogin. Där kunde teamet Zucker-Abrahams-Zucker luta sig mot coola noir-arketyper och vända dem ut och in med både finess och fart. Här är det fuskfransk fars som gäller, med fysisk humor en masse (se där, ett franskt uttryck till sist) men med en överdos pajaseri som smakar otidsenligt. Även om Clouseau kopplat upp sig sedan sist.
© Johan Lindahl
2006-03-13
Originaltitel: The Pink Panther
USA, 2006
Regi: Shawn Levy
Med: Steve Martin, Beyoncé Knowles, Jean Reno, Kevin Kline, Emily Mortimer m fl
Genre: Komedi
Svensk biopremiär: 2006-03-03
Relaterat: Skott i mörkret (1964)
