Kalle och chokladfabriken (2005)

Visuellt fyrverkeri med excentrisk Depp

- Du måste nämna Ernst Hugo Järegård, skriver min för tillfället stämbandsinflammerade fru på en lapp efter filmen.
Hon har i det här fallet lite mer koll på... det som man ska ha koll på när det gäller vital förhistoria. Järegård (salig i åminnelse) läste högt ur boken i svensk TV för något 20-tal år sedan och gjorde tydligen intryck på det uppväxande släktet. Själv har jag läst min beskärda del av Roald Dahl-berättelser, men av det mer makabra slaget, om folk som kapar av sina kroppsdelar av olika orsaker, slår besynnerliga vad (som också inkluderar risk för stympning) eller... ja, han hade sin speciella världsbild som slår igenom även i det som ska förefalla barnvänligt material.

Men boken om Kalle har jag inte läst och filmen ”Willy Wonka och chokladfabriken” från 1971 har jag inte heller sett. Jag är alltså ute på djupt vatten här. Men vad som enkelt kan konstateras är att en säregen författare tolkas av en lika egensinnig filmare, med en om möjligt ännu mer excentrisk huvudrollsinnehavare i Johnny Depp. Om - om det nu verkligen är han som har huvudrollen, vilket jag redan nu kovänder om. Redan titeln återgår till originalkonceptet och talar om att det är unge herr Kalle, från en fattig familj men med ett hjärta av guld, som är i centrum.

Det har sagts och skrivits en hel del om Johnny Depps version av Willy Wonka, som kan ge inte helt igenom behagliga associationer till Michael Jackson. Den tanketråden har jag verkligen försökt skaka av mig och undvika att nämna, men som av en händelse eller ett gudomligt ingripande var Jacksons röst det första som strömmade ur närmaste högtalarsystem när vi kom ut från bion ("Smooth Criminal”, anno 1987, för den som blir extatisk till sinnes av sådana detaljer).

Filmen som helhet är vad som kan kallas ett visuellt fyrverkeri. Bara förtextpartiet sopar banan med snart sagt alla andra inledningar i år, trots eller tack vare sin teknokratiska, rätt sparsmakade men framförallt väldigt Burtonska karaktär. De ackompanjeras (givetvis, höll jag på att säga) av Danny Elfmanska toner, som är väldigt... Elfmanska. Sedan presenteras Charlie och hans familj i deras ruckel med sneda väggar. Hans ömma moder (Helena Bonham Carter, stapelvara i Burtons filmer och även i hans liv numera) kämpar för att fylla grytan med kål medan fadern slavar på tandkrämsfabriken till svältlön och de inneboende mor- och farföräldrarna gör sitt bästa för att ge grabben en tro på framtiden, eller vad de nu egentligen försöker med. Ingen tror väl att han ska ha en chans att vinna en av de gyldene plåtarna som ger tillträden till Willy Wonkas chokladfabrik, en produktionsfacilitet som är legendarisk men varit stängd för allmänheten i 20 år, sedan Willy upptäckte utsmugglingen av hans unika recept.

Men i sagans värld har alla möjligheten. De andra fyra som vunnit biljetterna (gömda i chokladkakor distribuerade i skiftande väderstreck) är odrägliga glin; antingen totalt bortskämda miljonärsbarn, arroganta frossare eller så tävlingsinriktade att de borde sättas på stesolid. Det liknar lite av lyteskomik ibland och den tyske representanten ser först ut som en datoranimerad skapelse, men vi rör oss bland karikatyrer - dock inte vilka karikatyrer som helst. Depps vägval; en blek, androgyn, socialt handikappad men inte helt världsfrånvänd genialisk skaparnatur hör naturligtvis dit. Men det är alltså Charlie (Freddie Highmore) som är filmens hjärtpunkt. Highmore spelade mot Depp även i ”Finding Neverland" och lyckas undvika att göra sin hederlige underdog så outhärdligt nobel att det börjar sticka i ögonen.

Att filmen är en fest för ögonen kan också upprepas några gånger. Och ofta även för öronen. I de musikalnummer som följer inne på fabriken finns både Beatles- och Queen-pastischer, funk och Flower Power-influenser. Oompa-loompas, vältränade ekorrar, floder av choklad och en uppenbar travesti på Stanley Kubricks rymdopus "2001” - med mera - skapar ett ständigt flöde av av förverkligade idéer som i sina bästa stunder ser osannolikt inspirerat ut. Frågan är, skapar det ett sug efter choklad eller en övermättnad? Här finns både afrodisiak-effekten och varningar för att glupa efter för mycket. Om det finns ett problem är det kanske en överdos av det milda vansinnet och alla fantastiska färder genom tid och rum. Men det får stanna som en diskret not i marginalen.

”Big Fish" i fjol var också full av idéer, men jag föredrar chokladfabriken. Min huvudsakliga invändning mot Burtons förra (och av många hyllade som hans mest personliga) film var den slutliga idealiseringen av fadersgestalten. Jag hade svårt att se honom som den förebild han, enligt den sensmoral jag kunde uppfatta, filmen ville ha honom till efter alla hans duster med den skeptiske sonen. Har man rätt att uppfinna sin egen verklighet i vilken utsträckning som helst? På film går det an att bygga upp en egen alternativ drömbild, utan i samma andetag nödvändigtvis predika den ständiga verklighetsflyktens lov.

Här använder Burton sina bästa sidor i ett mer okomplicerat syfte: berätta en saga på ett så levande och spännande sätt som möjligt. Och där är hans förmåga att hålla maskineriet igång, utan att bli förvirrande, svåröverträffad. Det osar Oscar om scenografin och cinematografin, om inga andra belöningar väntar.

© Johan Lindahl
2005-08-22

Originaltitel: Charlie and the Chocolate Factory
USA / Storbritannien / Australien, 2005
Regi: Tim Burton
Med: Freddie Highmore, Johnny Depp, David Kelly, Helena Bonham Carter, Deep Roy, Christopher Lee

Genre: Barnfilm, Fantasy, Musikal
Svensk biopremiär: 2005-09-16

Relaterat: Willy Wonka och chokladfabriken (1971)

Sök