Willy Wonka och chokladfabriken (1971)
Karamellkungens konstifika konfektyrfabrik
Den nya, och av mig ännu osedda, Tim Burton-filmen "Kalle och chokladfabriken" är inte den första filmatiseringen som gjorts av Roald Dahls berättelse om den rätt udda sockerbagaren Willy Wonka. Som liten minns jag att blev skrämd av en tecknad version berättad av Ernst-Hugo Järegård. Sedan dess har jag trott att den där Wonka var en rätt läskig filur.
Så är inte fallet när Gene Wilder spelar titelrollen i denna filmatisering från 1971, även om en titt på användarkommentarerna på IMDB visar att även denna skrämt barn som såg den i rätt ålder. Kanske är jag helt enkelt lite äldre nu och mindre rädd för tokiga farbröder som bjuder på godis? Hur som helst är Wilders Wonka snarast sympatisk i mina ögon, även om han kanske är en smula hårdhänt mot de jobbiga barnen i filmen.
Men jag går händelserna i förväg. Först några ord om vad filmen handlar om som brukligt är. Världens bästa och mest innovativa godis görs i Willy Wonkas fabrik, men på grund av tidigare industrispionage har ingen släppts in i eller ut ur fabriken på tjugo år. Fackföreningsrörelsen tycks inte vara så stark i den stad där filmen utspelar sig, slår det mig som ett sidospår, men den arbetskraft som Wonka nyttjar får nog svårt att hitta ett förbund att tillhöra i alla fall.
Som ett lysande försäljningsknep utlyser Hr Wonka en tävling. I fem stycken av hans chokladkakor, av hundratusentals, finns gyllene biljetter som ger det godisätande barnet och dennes mer eller mindre ansvarige vuxne tillträde till fabriken under en dag samt fri tillgång till godis resten av livet (kanske inte ett så långt liv, om man ska tro nutida varningar för det skadliga sockret, men ett lockande pris hursomhelst). Alla i hela världen blir som tokiga efter Wonkas godsaker och hans varor säljer som, ja, godis i kiosken intill skolmatsalen när jag växte upp. Men alla har inte råd att köpa hur mycket godis som helst och en av dessa är Charlie. Hans ensamstående mamma sliter hårt för att försörja familjen, Charlie knäcker extra med att dela ut tidningar och i deras fattiga hushåll går det fyra morföräldrar på varje säng. Charlies största dröm är dock att bli en Wonka-vinnare och till slut, efter inte så få ståndaktigt genomlidna besvikelser slår drömmen in.
På den utsatta dagen för chokladfabriksturen beger sig den genomsympatiske Charlie dit tillsammans med sin morfar. På plats finns redan de fyra andra vinnarna, vilka visar sig vara rätt odrägliga, bortskämda slynglar med patologiska curlingföräldrar. Willy Wonka själv möter dem vid grinden och leder dessa utvalda få in i den mystiska fabriken. Denna visar sig vara en helt fantastisk produktionsapparat med floder av choklad, godis som växer på träd och mycket mer av liknande egendomlig natur.
Vi ska heller inte glömma de kortväxta, orangehudade och grönhåriga Oompah-Luumpierna som arbetar i fabriken. De påminner inte så lite om munchkinsarna i "Trollkarlen från Oz", inte minst för att dessa också sjunger snarare än pratar. Vad de sjunger är små visor om hur man bör bete sig för att bli lycklig som en Oompah-Luumpier. Vi får här anta att Oompha-Luumpierna faktiskt är lyckliga och att de bortskämda barnen hade gjort klokt i att lyssna på deras sånger eftersom dessa en efter en råkar ut för olycksaliga öden på grund av sin girighet, brist på tålamod eller oförmåga att lyssna på andra.
"Willy Wonka och chokladfabriken" är väl en rätt moralistisk film i grunden men inte, handlingen till trots, på något sötsliskigt sätt utan snarare med en rättvis hårdhet som påminner om bröderna Grimms sagor innan Disney satte sina klor i dem. Här blir visserligen inga barn inknuffade i brinnande ugnar som tur är, men den gormandiska germanen får nog sitta fast i fudgemaskinen några timmar och tänka över sitt liv. Tjejen som sväller upp till ett gigantiskt blåbär har säkert inte så kul i juicepressen heller. Kanske kan de lära sig någon läxa av det, vad vet jag.
"Willy Wonka..." är fantasifull med råge även om scenografierna och de tekniska lösningarna kanske inte är enormt imponerande för en nutida tittare. Den största behållningen är däremot tidlös, nämligen Gene Wilders lakoniska karamellkung. Med sina små kommentarer och sin avslappnade stil blandat med nonsensartade utfall lyfter Wilder, och naturligtvis Roald Dahls ekvilibristiska repliker, filmen från något som kunde varit en smått tråkig bagatell till att bli en högst sevärd film.
Jag är fortfarande osäker på om filmen är särskilt lämplig för barn men för deras föräldrar lyfter den både ett och två varningens fingrar kring farorna med att vara en curlingförälder. Inte vill väl du att ditt barn åker ner i nedkastet för "dåliga ägg"? Framför allt är den dock underhållande och detta säger jag trots att det på upprepade tillfällen förekommer omotiverade sångnummer, vilket annars är ett svårt brott mot filmtittarens rättigheter enligt mig. Tre rätt starka russinmuffins blir det.
© Andreas Hallgren2005-08-23