Jurassic Park (1993)
"God help us; we're in the hands of engineers"
Det finns en självklar tagline som de borde ha använt vid lanseringen men aldrig gjorde, såvitt jag vet. Vad är det för fel på "Park your ass"?
Det passar ju perfekt in på den sortens film Spielberg ville göra, men bara till viss del rodde iland med; en matinérulle där tittaren förväntas stänga av hjärnans mer komplexa funktioner och dimpa ner i biofåtöljen eller soffan inställd på 2 timmars kravlös underhållning.
Och så fungerar filmen ganska långt, men samtidigt kan jag inte låta bli att se den som en skickligt paketerad produkt, som bara till hälften känns som en film.
På sätt och vis är det här filmhistoria. Istället för stop motion-mästaren Phil Tippets största ögonblick blev det filmen som fick honom att inse att hans karriär nog behövde styras om ganska rejält. De ursprungliga planerna att kombinera hans animerade miniatyrer med Stan Winstons jättemodeller slängdes ut genom fönstret när Spielberg fick se vad Dennis Murens ILM-folk kunde göra med datorgrafik. Om Camerons "Avgrunden" och "Terminator 2" (som Muren jobbade på strax före) visade hur otroligt snygga effekter man kunde göra med datorns hjälp, så blev "Jurassic Park" beviset för att man också kunde skapa väldigt trovärdiga bilder. Flytande metall och vattenormar är en sak - springande, bitande, människoätande djur en annan.
Huvudmålet med filmen, att visa utdöda och häftiga djur och få oss att tro att de lever igen, uppnåddes alltså helt klart. Även nu ser jag inte så mycket att invända emot i utförandet, från första åsynen av sävligt strövande brachiosaurusar (eller heter det brachiosauri i plural?) till de små raptorerna som springer runt i ett storkök i jakt på lite snabbmat i form av rädda barn. Tekniken har förstås gått framåt sedan dess, men det här är fortfarande "monster" man kan tro på.
Spielbergs bildsinne klarade också övergången till ett annat arbetssätt. När en flackande ficklampas ljus faller på ett stort tyrannosaurus-öga och pupillen krymper ihop i det starka skenet är det bra bildberättande lika mycket som bra grafik. Plats för små skämt mitt i spänningen finns det också fortfarande. När samme tyrannosaurus rusar efter en flyende bil kan man i backspegeln se både den och den klassiska texten "objects in mirror are closer than they appear." Det är humor, det!
I handling och dialog är imponatorgraden lägre, förstås. Jag tycker det känns lite förenklat att säga att Spielberg helt fokuserat på effekterna och struntat i handlingen - helt klart har han målmedvetet valt just en enkel, matinéartad story för sin berg-o-dalbana till film - men det finns ändå utrymme för förbättringar.
Hammond, en förmögen entreprenör i den mysigt excentriska skolan (spelad av Richard Attenborough i sin första roll på mycket länge) lyckas förverkliga sin dröm om att skapa dinosaurier. I en ganska lustig informationsfilm ser vi exakt hur det gått till, och förklaringen är god nog i sammanhanget. Men vad ska man ha de gigantiska djuren till? Krig? Nej, en nöjespark, förstås! För säkerhets skull förläggs denna till en ensligt belägen ö, där ett enormt komplex byggs i det fördolda med hjälp av till synes motiverade investeringar. Med den sensationella sorts safari som erbjuds ska det nog inte vara några problem att locka dit besökare...
För att försäkra sig (eller snarare sina medfinansiärer) om att det hela är någorlunda säkert samlar Hammond en mindre skara experter på ön för en demonstration och karusellen kan ta sin början. Med på färden följer också hans barnbarn, brådmogna på varsitt vis men givetvis knappast i farozonen för att slitas sönder och samman i bild. Åldersgränsen på "Jurassic Park" var ju ganska låg, och barnens närvaro ett säkert kort för att de yngre tittarna skulle hitta någon att identifiera sig med. Goldblums kaosteori-förenklande rock'n'roll-forskare fyller knappast den funktionen, och framför allt inte den barnhatande doktor Grant (Neill).
Barnens närvaro är förstås en taktisk tillgång men också något av ett problem i filmen. De är lite irriterande, helt enkelt, och Grants aversion fullt begriplig. Tråkigt nog måste de också hjälpa till att lösa problemen, för att 7-åringarna ska hurra lite extra framför duken eller tv:n. Även här är tanken smart, men filmen dippar lite på grund av detta.
Att den datakunniga flickan är särdeles hemmastadd i ett ganska obskyrt fönstersystem för Silicon Graphics-burkar lockar till skratt på fel sätt, tycker jag, för att ta ett symptomatiskt exempel. Jag är inte heller säker på att undertemat om hur Grant lär sig tycka om ungar förtjänar den plats det får.
Kort sagt, lite för ofta klingar det ganska falskt om "Jurassic Park", på samma sätt som när Lucas skulle vinna över alla nya barn till Star Wars-klanen med "Det mörka hotet".
Man ser förstås denna milstolpe med lite andra ögon nu än när man stod näst först i biokön och visste att man skulle få uppleva något helt nytt. Mitt favoritögonblick har dock alltid konstigt nog varit när de åker igenom de gigantiska portarna till temaparken under en lite gråmulen himmel och ingenting särskilt dramatiskt ännu hänt. Stämningen är klockren, och den efterföljande långa väntan på action gör den bara tätare.
Den action-kavalkad som till slut utbryter har flera ögonblick av härlig filmmagi och klassisk spänning. När regnet börjar falla, systemen börjar strula och ödlorna börjar dyka upp, då är "Jurassic Park" riktigt röjig underhållning. Bilen som rasar ner längs trädet efter de flyende klättrarna är en ganska krystad scen, men den har i alla fall en bra punchline.
Mer än tre russin känns ändå inte motiverat. Med en uppsjö av merchandiseprylar som skulle gjort George Lucas förlägen och sin smarta marknadsföring blev "Jurassic Park" givetvis en enorm succé, men något lite mer solitt än så här finns det skäl att förvänta sig av Spielberg. Några år senare kom ett lämpligt bevis på detta, i form av "Rädda menige Ryan".
© Anders Lindahl2005-07-26