The Grudge (2004)
Grudgen - huset är stulet!
"Huset som Gud glömde" möter, självklart, "Ringu", och, mindre självklart, "Lost in Translation", när Takashi Shimizu gör om sin egen film. För att vara en produkt omfixad för den amerikanska marknaden (producerad av bland andra Sam Raimi, minsann) har den nämligen egenheten att utspela sig i ursprungslandet. Huvudrollsinnehavarna talar antingen klingande japanska, stapplande engelska med japansk brytning eller stapplande japanska med engelsk brytning.
Karen (Vampyrdräparen Buffy), utbytesstudent i Tokyo, har i tre månader arbetat med äldrevård på lediga stunder när hon får rycka in för en försoven, sjuk eller av annan anledning saknad kollega. Vi vet redan vad som hänt Yoko, ungefärligen, och vill helst inte att även Karen ska gå in i det där nästan hätskt avvisande huset. Men in går hon förstås och möts först bara en apatisk gammal kvinna. Det borde dock finnas fler personer där. Tre stycken, närmare bestämt. Var är de, månntro? Och vem är den lille pojken? Frågorna både presenteras och besvaras i en sådan uppriktig iver att skrämma att jag har svårt för att klaga.
Redan innan stackars Yokos olycksaliga efterforskningar har filmen hunnit chocka på ett så tyst sätt att jag halvt kapitulerade efter en minut. Bill Pullman är inte med i filmen så mycket men jag törs lova att hans inledande inhopp (om det är rätt ord, host host) dröjer kvar i minnet. Bland annat positivt i "The Grudge" finns en del intressanta tidshopp, ingalunda filmens hook, men tecken på en viss begåvning utöver oroande bilder och ljud.
En rasande illvillig makt som kan bryta mot alla regler och aldrig ger någon respit vill ha någon slags ofokuserad hämnd efter begångna oförrätter. Tanken att hemska dåd lämnar spår och lever kvar presenteras i filmen som en typiskt japansk företeelse, vilket man väl kan ställa sig lite undrande till, men det är i alla fall basen till det hela och inget jag tänker orda mycket mer om. Har man väl varit i huset som det hela utgår ifrån är risken stor att man ådragit sig de inneboende makternas vrede, och det är långt ifrån bara Karen som får känna hur det är att vara utelämnad inför något vars hämndbegär är lika osläckligt som egentligen missriktat. Det är inte rättvisa som skipas, det är hat som måste få ett utlopp, vilket sker på sätt som trotsar det mesta av logik. Men det är vi ju vana vid.
Det skriks påfallande lite här, samtidigt som man sällan kan hämta andan. "The Grudge" är envetet, nästan oavbrutet obehaglig - när inte något oförklarligt och otäckt inträffar hänger det i luften. Uppbyggnaden av skräcken är lika skicklig som genretypisk. Det underliga uppstår att jag tycker att det fungerar, utan att egentligen bli imponerad. När titelns grudge-bärare visar sig i bild finns risken att man antingen blir distanserad eller alltför påmind om annat i genren, men det finns också en energisk, nästan rubbad otrevlighet över framträdandena.
Om man inte väntar sig originalitet och inte känner att man måste få alla specifika detaljer motiverade, utan mest vill ha lite old school-skräck av den elakare skolan, så kan det här mycket väl vara svaret. Dessutom finns det en scen som är en slags blandning av flashback och nutid som jag blev riktigt imponerad av.
Vad är då problemet? Jo, att filmen slutar som den gör. Det sista, sista, förtar som så ofta i viss mån alltför mycket av det föregående. Istället för ett slut som till och med imponerar, så får vi ett slut att sucka lite trött över. Men mer om det i spoilern...
© Anders Lindahl
2005-01-23
Remaken på "The Grudge" är otäckare än originalet. Så konstigt kan det bli ibland.
Originaltitel: The Grudge
USA, 2004
Regi: Takashi Shimizu
Med: Sarah Michelle Gellar, Jason Behr, Grace Zabriskie, Clea DuVall, Bill Pullman m.fl.
Genre: Skräck
Svensk biopremiär: 2005-01-14
Relaterat: Förbannelsen - The Grudge (2003)
