Hazzans Hollywood: John Wayne

Den störste och siste västernhjälten

---

Egentligen hette han Marion Michael Morrison, denne Hollywoods genom tiderna populäraste westernhjälte, som både två och tre och till och med fyra generationer biobesökare lärde sig uppskatta. Marion Michael Morrison – alias John Wayne.


Han föddes den 26 maj 1907 och blev fotbollsstjärna vid University of California på 1920-talet med sikte på att bli advokat. Det var under den tiden han också fick första inblicken i filmens underbara värld. Tillsammans med en skolkamrat blev han ombedd att hjälpa B-westernhjälten Tom Mix att hålla sig i form. Nu blev det förstås aldrig något ordentligt med det där. Men Tom Mix var en rättfram karl och såg i varje fall till att unge Marion Morrison fick börja arbeta på filmbolagets rekvisitaavdelning.

Det var där den något äldre regissören John Ford fick syn på honom och engagerade honom som birollsinnehavare för 75 dollar i veckan. Hans första film hette "Four Sons". Den spelades in i februari 1928, fast av någon anledning blev det "Hangmans House" som spelades in tre månader senare, som hamnade i de flesta av världens filmkalendrar som John Waynes debutfilm. Kalendrar finns det gott om, liksom skiftande uppgifter om en filmstjärnas filmer: den första, antal och årtal.

I vilket fall som helst skulle den unge debutanten sedermera bli John Fords synnerligen gode vän och favoritaktör i en lång rad mycket bra westernfilmer.

TVÅ ÅR SENARE LADE faktiskt en annan regissör beslag på den kraftfulle unge Marion Morrison. Han hette Raoul Walsh, gjorde "The Big Trail" och gav Morrison hudrollen. Redan i klipprummet reagerade bolagets chefsproducent. Han kallade till sig den unge huvudrollsinnehavaren och meddelade kort och gott att denne inte längre hette Marion Morrison utan John Wayne.

Och vad gjorde väl det, tänkte ynglingen själv och de flesta kring honom. Han kallades ändå informellt – av en ren händelse - bara för "Duke" alltifrån sin första stund i filmstudion. Unge Marion hade nämligen en hund som hette just Duke. Jycken kilade dagligen in på brandstationen på tomten bredvid och det var alltid Marion som hämtade honom tillbaka. Brandmännen vande sig vid att dagligen se hunden på stationen och att höra yngligen ropa honom till sig. Däremot kom de sig aldrig för att fråga grabben vad han själv hette utan nöjde sig med att kalla honom också för "Duke".

Det smeknamnet hängde sedan med Wayne överallt hela livet ut.

VISSTE NI FÖRRESTEN att John Wayne var filmhistoriens första sjungande cowboy? Wayne introducerade serien med "Riders of Destiny" (1933). Detta var före både Gene Autrey och Roy Rogers, men till skillnad från dem var det inte Wayne själv som sjöng. Nej, hans "Singing Sandy" Saunders spelade bara på en falsk gitarr och rörde på läpparna, medan det var en annan sångare (vem det var, tvistas det än om) i bakgrunden som stod för sången. Wayne var nämligen tondöv och lyckades efter en tid också hoppa av Singin Sandy-serien. Jobbet gick för övrigt till just Gene Autrey, som lyckades betydligt bättre med uppgiften.

1939 placerade så John Ford sin adept i filmen "Diligensen" (Stagecoach) som den unge sadelluffaren Ringo Kid och sedan dess hade John Wayne stjärnstatus ända fram till sin död 40 år senare. Allt som allt blev det nära 180 filmer, som sägs ha spelat in över 800 miljoner dollar. Och under sin 50 år långa karriär låg han för det mesta i toppskiktet på listan över de filmstjärnor som drog mest folk till biograferna.

I "Diligensen" berättar Ford och manusförfattaren Dudley Nichols om en grupp människor ihopträngda under en resa. Det är människor med skilda bakgrunder och skilda mål: den elegante spelaren, revolvermannen som transporteras till fängelset av en sheriff, en nersupen läkare, en strykrädd förskingrare och en vacker kvinna med tvivelaktig bakgrund. Snart nog får de oönskat sällskap av blodtörstiga indianer.

"Diligensen" gjorde i svartvitt och anses fortfarande vara en av de främsta westernklassikerna.

Och vilket genombrott för John Wayne! Som slog igenom med dunder och brak som Amerikanen med stort A. Anledningen var att han förde ner westernhjälten til gräsrotsnivå. Han var lika tystlåten och imponerande stor och stilig som Gary Cooper och de andra – men Wayne plockade definitivt av westernhjälten den vita hatten och tillät honom dessutom att klippa till först! Det hade aldrig hänt förr på film, trots att alla mer eller mindre hade suttit och längtat efter det.

Därtill kom John Wayne dessutom att också på filmduken leva efter de principer han anammat av sin far: att stå vid sitt ord och att aldrig slåss i onödan – men att se till att vinna fighten med vilka medel som helst, om den nu inte kunde undvikas.

NU FÖLJDE SUCCÉRNA på varandra, fast under andra världskriget blev det naturligtvis främst krigspropaganda av. Wayne hade ändå ett par av sina allra bästa filmroller nu. Framför allt då "Flygande tigrarna", "Bataan-patrullen" och "De skulle offras". Den kanske bästa gjordes inte förrän 1949 men blev en klassiker: "Nationens hjältar" (Sands of Iwo Jima), som dessutom gav Wayne en Oscarsnominering.

Så gott som 20 år senare gjorde Wayne ett nytt inhopp i krigspropagandan. Fast nu gällde det ett annat och betydligt tvivelaktigare amerikansk engagemang: Vietnam-kriget. "De gröna baskrarna" blev hans personliga hyllning till "pojkarna i Nam". Han kände att det var hans plikt som patriot att stötta grabbarna där. Han ställde upp med egna pengar och spelade själv huvudrollen. Och det var i den vevan han gjorde de av sina urbota superreaktionära uttalanden, som kanske främst punkterade John Waynes världsomspännande popularitet vid den här tiden och fick hans superstjärna att börja dala:

"För min del får man gärna göra parkeringsplats av hela skiten."

Det var Vietnam han menade.

SINA KRIGSFILMER TILL TROTS skulle John Wayne emellertid – helt frivilligt dessutom, vilket faktiskt inte var så vanligt i Hollywood – bli filmens "King of the West". Åren 1948-50 hade han huvudrollen i John Fords berömda kavalleritrilogi "Fort Apache", "Larm över prärien" (She Wore a Yellow Ribbon) och "Rio Grande". I samtliga tre filmer spelar Wayne en kavalleriofficer med uppgift att pacificera indianerna. I den betydligt senare "De tappras väg" (Horse Soldiers från 1959, också den John Fords) leder han i stället en nordstatsstyrka långt bakom fiendens linjer under inbördeskriget.

Efter "Fort Apache" stack han för övrigt emellan med en annan Ford-film, "Tre desperados" (1949) som fick originaltiteln "Three Godfathers" och följdriktigt borde ha fått den svenska titeln "Tre faddrar". En annorlunda roll i en annorlunda film. Tre revolvermän, dock inte av värsta sorten, flyr undan lagens arm och får en nyfödd baby på halsen mitt ute i öknen. En helt underbar scen är när de inte har annat att smörja in den röda babygumpen med än vanligt vagnsfett.

HITTILLS HADE FILMPUBLIKEN sett och uppskattat John Wayne som en rejäl och hederlig karl, en ofta råbarkad sälle – fast med hjärtat på rätta stället. Men redan samma år som "Fort Apache" (1948) kunde man skymta den nya tidens John Wayne, den mer eller mindre oförsonlige och inte odelat sympatiske amerikanen. Det kulminerade i "Red River", där vi mötte honom som den hårdhudade och alltför principfaste boskapsägaren Tom Dunson.

Den oförsonlige kom igen i Fords "Förföljaren" (The Searchers, 1956) som av många anses som paret Ford-Waynes bästa film. Här spelar Wayne rentav hämnaren som spiller flera år på att leta upp sin brorsdotter, som tagits till fånga av indianer efter en massaker på hennes övriga familj – men egentligen bara för att döda denna vita, unga kvinnan som har skändats av indianerna. Dessbättre ångrar han sig i sista stund.

Det är nu vi också får se första filmen i regissören Howard Hawks berömda trilogi om de professionella westernhjältarna: "Rio Bravo" (1959). I "Red River" hade Hawks ännu inte skapat den genomgående rakryggade hjälten. Boskapskungen Dunson (Wayne) var en despotisk man, som avglamouriserades i slutet av filmen, antingen Hawks nu själv ville det eller inte. Och han hade – trots Montgomery Clift som Dunsons fosterson – ingen att sätta in i "den fallne idolens" ställe.

MEN I "RIO BRAVO" hade Hawks kommit på lösningen. Här övergav han de stora vidderna, detaljrikedomen och de många personerna. Scenen blev i stället en sorts mini-estrad med få kulisser och funktionella bifigurer, som plockades in enbart för att handlingen absolut krävde dem. Huvudhjälten i "Rio Bravo" var John Wayne som den hårdföre sheriffen med en alkis (utmärkt spelad av croonern Dean Martin), en krympling (spelad av suveräne och flerfaldigt Oscarsvelönade birollsaktören Walter Brennan) och en ung spoling (popsångaren Ricky Nelson) som enda hjälp mot ett helt banditgäng.

Även i Hawks "El Dorado" (1967) var Wayne toppmannen som här stöttade sin gamle vän, den alkoholiserade sheriffen (den här gången spelad av Robert Mitchum). Relationerna mellan de båda kompisarna samt den gamle (Arthur Hunnicut) och gröngölingen (James Caan) var här inte lika djupgående som i den föregående filmen. Men Hawks var i varje fall konsekvent – ibland behöver rättvisans tjänare hjälp utifrån för att lyckas axla sitt ansvar gentemot samhället.

I sin tredje film, "Rio Lobo" (1971) gick Hawks ännu längre. Här blev Wayne hämnaren, som ska leta upp de skyldiga, de som orsakade hans väns död. Efter drygt 20 år var Hawks westernhjälte nära nog tillbaka i gamla despotiska Dunson-spår igen.

JOHN WAYNE HANN MED många filmer under sina 50 år. I denna artikel håller jag mig dock främst till westernhjälten Wayne, den store amerikanen, och kan då inte komma förbi hans egen stora satsning "Alamo" (1960). Ett nästan tre timmar långt epos om staten Texas frigörelse från det mexikanska förtrycket. En film som förtjänar några extra rader.

Fortet Alamo i Texas – egentligen ruinerna efter en övergiven missionsstation – blev 1836 en utpost mot den mexikanske diktatorn Santa Ana. Amerikanerna under general Sam Houston samlade en armé för att frigöra Texas från Mexiko. I Alamo kämpade en brokig skara bestående av 185 frivilliga (bland dem legenderna David Bowie och Davy Crockett), som alla fick sätta livet till efter 13 dagars belägring. Houston fick den tidsfrist han behövde, besegrade Santa Ana, och Texas kunde utropas som en självständig stat.

På sina håll fick Wayne de amplaste lovord som regissör, medan andra kritiker fastslog att han lyckats mindre bra. De flesta klagade över att filmen var för lång och dessutom nertyngd av tråkig dialog. Och det är klart att Wayne blev besviken över mottagandet. Han hade länge velat framstå som Den Store Patrioten. "Alamo" skulle bli hans livs satsning, hans livs film. I slutändan gick filmen runt ekonomiskt, men inte mer. Och Wayne förlorade en hel del av sin intjänade förmögenhet på den.

Under 1960-talet gjorde Wayne annars en lång rad riktigt bra och ordentligt uppskattade westernfilmer som "Mannen som sköt Liberty Valance" (1962). "Katie Elders fyra söner" (1965) och "Pansardiligensen" (1967). Han hann likaså med två präktiga filmer om frejdigt slagsmålshumör: "Alaska" (mot Stewart Granger, 1960) och "Donovans krog" (mot Lee Marvin, 1963). Ingen av dessa gick förstås i det avseendet att jämföra med Fords och Waynes irländska äventyr "Hans vilda fru" (The Quiet Man) från tidiga 1952. Wayne åkte också på Afrika-safari i "Hatari" (1962) och gjorde samma år inhopp i mastodontfilmerna "Den längsta dagen" och "Så vanns Vilda Västern".

1969 gjorde Wayne så den film som äntligen skulle ge honom hans första och enda Oscarsstatyett som bäste manlige skådespelare, "De sammanbitna" (True Grit) efter Charles Portis strålande debutroman. Som den försupne sheriffen Rooster Cogburn gjorde Wayne en grov parodi på westernhjälten i allmänhet och då sig själv i synnerhet. Med en svart lapp för ögat och åtskilligt med whisky innanför västen spelade han upp ett dråpligt porträtt av den försupne sheriffen som hjälper den unga flickan att spåra upp och oskadliggöra hennes fars mördare.

Wayne tog tacksamt emot sin Oscar, även om han inte kunde låta bli att fälla kommentaren: "Hade jag vetat att det bara var att sätta en svart lapp för ena ögat, så hade jag gjort det för länge sedan." Många ansåg nog också att Wayne fick sin statyett snarare för lång och trogen tjänst än för sin skådespelarkonst.

Redan året därpå visade han mycket riktigt också att han var John Wayne, säker och pålitlig – men inte mer. Ytterligare ett par år senare försökte han upprepa sin Cogburn-succé i uppföljaren "Rooster Cogburn" (mot ingen mindre än Katharine Hepburn), men hans stjärna var i dalande samtidigt med att westernfilmen som genre blev mer och mer ointressant för biopubliken.

I "The Cowboys" (1972) lät han sig till och med skjutas ner bakifrån, låg där blödande och stirrade upp mot den mörka natthimlen och mumlade något om "den sista stjärnan"…

"THE COWBOYS" BLEV trots detta inte Waynes sista film. Den kom först fyra år senare. I "Den siste gunfightern" (The Shootist, 1976) spelade han en åldrad revolverman på väg att dö i cancer. På något vis kom han att spela sig själv, även om han själv envist förnekade parallellerna. Hans medverkan var faktiskt inte planerad, han var inte ens tänkt för rollen från början. Den erbjöds både Paul Newman, George C Scott, Gene Hackman och Clint Eastwood, i nämnd ordning, innan den gavs till Wayne. Man vill gärna tro annorlunda. Ty när Wayne väl kontrakterats för rollen fick korta scener ur flera av just Waynes tidigare westernfilmer (Red River, Hondo, Rio Bravo, El Dorado) beskriva den åldrande revolvermannens tidigare framfart i filmens inledning.

Wayne själv var vid inspelningens början så fet att han knappt orkade stiga till häst. Hans kondition var över huvud mycket dålig och hans humör uselt. Något som inspelningsteamet bittert fick erfara under inspelningen – men också något som aldrig märktes hos hans rollfigur J B Books – ett fantastiskt, professionellt porträtt. Ja, både Wayne och regissören Don Siegel gjorde "Den siste gunfightern" till den film som många av oss Wayne-fans helst hade sett att "Duke" fick sin Oscarsstatyett för.

Filmen handlar om den gamle, cancersjuke revolvermannen som hyr ett rum hos en änka (Lauren Bacall) för att få dö i lugn och ro. Änkan har en son i tonåren, som han hinner lära hantera en revolver. Han väljer också själv att dö med revolvern i hand. I slutstriden, där Wayne dukar under efter en hagelsvärm, hämnas ynglingen honom - men kastar sedan ifrån sig vapnet med en grimas av avsky inför våldet.

Den gamle revolvermannen nickar belåtet åt grabbens beslut. Han kan dö lugn.

Tisdagen den 12 juni 1979 kl 05.30 på morgonen svensk tid avled den siste westernhjälten. Hans sista offentliga framträdande hade varit som prisutdelare vid Oscarsgalan den 9 april samma år, då han hade permission från sjukhuset. Praktiskt taget alla hans gamla Hollywoodvänner var där och inte ett öga var torrt. "Big Duke" var nämligen inte längre några 191 centimeter lång eller 108 kilo tung som i sin krafts dagar. Nu var han mager och hålögd och alla förstod att han var på väg att förlora den sista duellen mot "Big C", en kamp han inlett redan femton år tidigare då hans ena lunga opererades bort.

Praktiskt taget på dödsbädden hedrades John Wayne med den finaste utmärkelse han säkert kunnat tänka sig. President Jimmy Carter meddelade den gamle skådespelaren att denne skulle bli den 31:e amerikan under 1900-talet att erhålla amerikanska kongressens medalj med den amerikanska örnen på ena sidan och sitt eget porträtt på den andra med texten "John Wayne - American".

John Wayne var gift fyra gånger. 1933-1945 med Josephine Alicia Saenz, Esperanza Baur 1946-54 och Pilar Wayne 1954-1979. Med Pilar hade han barnen Aissa Wayne, John Ethan Wayne och Marissa Wayne. Med Josephine hade han barnen Michael Wayne, Patrick Wayne och döttrarna Tonie och Melinda Wayne.

© hazzan lindström


2005-02-17

Sök