En av Hollywoods charmigaste karlar -
men på film fick han alltid spela skurk
Vad vore egentligen filmhjältarna utan skurkarna? Och kompisarna? Även en Wayne, en Bogart eller en Stewart hade antagligen gjort rätt släta figurer utan dem. Precis som att komikerna alltid behövde en ”straight man”. B-skådisar har de alltid kallats (skällts för), dessa nödvändiga birollsinnehavare. Och man känner alltid igen dem utseendemässigt - men vad var det nu de hette igen. Ett bra exempel är Jack Elam.
HAN VAR VÄL MEST KÄND FÖR sitt opålitliga för att inte säga smått obehagliga utseende, denne Jack Elam. En grym mun, oregelbundna tänder och skelande ögon, av vilka det ena nära nog doldes av ett nerhängande ögonlock. (Fast på äldre dag blev han främst en rejält skäggig och knarrig gammal gubbe, egentligen med hjärtat på rätta stället förstås.)
Han blev god vän med många av ”höjdarna” inom västerngenren och nära vän med Sam Peckinpah. ”Bridgepartner i första hand”, brukade Elam kommentera detta, ”…som god vän i andra.”
SOM OBEHAGLIG BAD MAN lärde vi FÖRST känna honom 1950, då han dök upp i westernfilmen ”The Sundowners” (Wichita Kid – spelad av Robert Preston) och därefter följde en lång rad filmer, främst westerns, där Elam snabbt blev en av de främsta bland slippriga underhuggare till filmens huvudskurk. Sadistisk, lögnaktig och i grund och botten feg. Taskigt egentligen för Jack Elam, som privat alltid var känd som en av Hollywoods trevligaste, hyggligaste, roligaste och charmigaste karlar!
Vidare minns vi honom bl a från filmer som ”Tre farliga män” (Rawhide, 1951) - där Elam är den farligaste, mot Tyrone Power och Susan Hayward, ”Sheriffen” (High Noon,1952) - mannen som Cooper släpper ut ur fyllefinkan (okrediterad, men i alla fall) och ”Vera Cruz” (1954 mot Cooper och Burt Lancaster). Senare filmer vi minns honom i är t ex ”Comancheros” (1961 mot John Wayne) men kanske framför allt i öppningsscenen till ”Harmonica, en hämnare” (Once Upon a Time in the West, 1968) mot bl a Henry Fonda och Charles Bronson.
Och vi har skrattat hejdlöst åt honom som James Garners buttre deputy i ”Aktaré för sheriffen” (Support Your Local Sheriff, 1969). Och i USA – men inte här i Sverige – gapflabbade man åt hans gestaltning av den rejält berusade Kid Sheleen och hans minst lika berusade häst i teveversionen av ”Cat Ballou”, alltså den roll i filmversionen som Lee Marvin fick en Oscar för. Visste ni förresten att han också var med i ett par filmfarser med Dean Martin och Jerry Lewis?
I ”JAKTEN PÅ HANNIE CAULDER” (Hannie Coulder, 1971) var han däremot ytterst brutal som en av tre bröder (Ernest Borgnine och Strother Martin spelade de andra två lika otäcka luffarna) som våldtog och förnedrade Hannie (spelade av Raquel Welch) men också fick betala för det när tösen repat sig och lärt sig hantera en sexskjutare. En riktigt bra film av Burt Kennedy – och den går att få tag i på DVD.
I ”Harmonica – en hämnare” är Elam en av de tre långrocksmän i filmens inledande scen på en liten järnvägsstation, där de väntar på att göra upp med mannen som kallas Harmonica, dvs munspelande Charles Bronson. Och det just Elam som är den svartmuskige typ som irriterar sig på en fluga och till sist ”fångar in” den i sin revolvermynning.
Vi minns honom också från teveserien ”Familjen Machahan”, där han spelade en pälsjägare och gammal god vän till Zeb – ni minns säkert avsnittet där Zeb till sist tvingades skjuta ihjäl sin kamrat, då denne stod bunden vid indianernas tomtempåle och väntade på en fruktansvärd död.
JACK WILLIAM SCOTT ELAM (1918–2003) var egentligen hotellman i grunden men började så arbeta som ekonom på Samuel Goldwyn Studios och flyttade därefter över till Hopalong Cassidy Productions som controller. Han blev en hejare på finansiering och hängde samtidigt intresserad med i studiorna under inspelningarna. När en av regissörerna han blivit god vän med beklagade sig över att inte hitta någon som ville finansiera tre filmmanus han hade option på, erbjöd Elam sig att skaffa fram en finansiär – i utbyte mot att han själv fick spela med i alla tre filmerna. Givetvis som bov, med det utseendet, det insåg han själv.
Ögat, ja. Hans nya karriär blev faktiskt aktuell just på grund av ögat. Redan när Jack var i tolvårsåldern blev han (av misstag) stucken i ögat med en blyertspenna av en scoutkamrat. När han sedan börjat arbeta som ekonomiman och fick alltfler uppdrag, varnade hans läkare honom att han kunde bli helt blind på båda ögonen om han fortsatte att anstränga dem vid sifferböckerna.
Elam blev lika populär i teve, där han debuterade 1957 och sedan fick vara med i en lång rad westernserier som t ex Ward Bonds ”Wagon Train”, Richard Boones ”Have Gun Will Travel” och i Chad Everretts ”Dakotas” – i den senare fick han till och med spela hederlig sheriff för en gångs skull och tog därmed ett rejält kliv upp på rangskalan såväl som lönelistan. Han var med i ”The Sacketts” (1979) mot Glenn Ford och i teveversionen av ”Så vanns Vilda Västern” (1977).
Ja, flitig var han, Jack Elam – på IMDb noteras han för över 200 roller i såväl biofilmer som teveproduktioner. Den näst sista blev Curtis i teveserien ”Den långa färden” (Lonesome Dove, 1994-95) och sitt allra sista framträdande gjorde han i ”Bonanza under attack” (1995), pilotavsnittet för en ny serie där Michael Landon Jr (Little Joe) och Dirk Blocker (Hoss) axlade sina fäders roller i originalserien av ”Bröderna Cartwright”, som den ju hette på svenska.