Det glada 80-talet: Del 2: High school

High school-film

---

Denna artikel är del 2 i vår serie om åttiotalskomedin. Övriga delar hittar ni i högerspalten.

High school-filmen hade tveklöst sin storhetstid på 80-talet. Filmerna hade dock influerats av filmer som "Sista natten med gänget" (tack igen George Lucas) och "Deltagänget". Det är lite oklart vad man egentligen menar med begreppet ”high school-film”. Ibland kan filmer som utspelar sig på college eller som bara handlar om ungdomar falla under den genren. Jag tycker dock att kriterierna är som följer; måste handla om tonåringar, måste i grund och botten vara en komedi, minst en scen måste utspela sig på skolan eller möjligtvis på skolområdet (matsalen, korridoren, klassrum, fotbollsplanen etc.) och det måste vara under terminstid, och kanske viktigast av allt: måste innehålla kärlek och/eller sex.

Det är svårt att prata om high school-film från 80-talet utan att nämna John Hughes men denne man har jag ägnat en hel rubrik åt framöver. Jag tyckte bara det var pedagogiskt rätt på något vis att först börja prata om high school-film i allmänhet.

High school-filmer var allt ifrån hjärndöda, gladporriga tonårskomedier med överkåta såväl sportfånar som nördar (ja ta mig tusan, de hade faktiskt något gemensamt) som jagade brudar nonstop i nittio minuter till mera eftertänksamma och dramatiska filmer som behandlade tonårsförälskelse med större allvar och respekt (utan att för den sakens skull förlora FG). En av de första av dessa, mera av den sistnämnda sorten, var "Fast Times at Ridgemont High" från 1982 (eller "Häftigt drag i plugget" som den dessvärre hette i Sverige, betydligt roligare titel i Danmark; "Øl, fis og rockmusik"). Den baserades på en bok av Cameron Crowe och han skrev även manuset till filmen. Det här var en rolig och väldigt tonårsbetonad historia som tog upp oönskad graviditet, social gruppering, ung kärlek, jobbiga lärare, sommarkneg och avsugningar (med en klassisk scen där Phoebe Cates med hjälp av en morot visar för en tjejkompis hur det ska gå till). De bästa komiska inslagen i filmen står en ung Sean Penn för som spelar en gräsrökande, korkad surfare vid namn Jeff Spicoli.

Förutom Cates och Penn är rollistan fullkomligt späckad med klassiska 80-talsnamn och namn som skulle bli mer kända senare; Jennifer Jason Leigh, Forest Whitaker, Eric Stoltz (ni vet han som sätter sprutan i hjärtat på Uma Thurman i "Pulp Fiction"), Amanda Wyss, Judge Reinhold (ni vet han den mest lättsamme av Eddie Murphys snutpolare i "Snuten i Hollywood"), Anthony Edwards (ni vet Goose i "Top Gun") och Nicolas Cage som debuterade med denna film och då hette Nicolas Coppola. Icke att förglömma är heller den rutinerade birollsskådisen Ray Walston som spelar den Jeff Spicoli-hatande läraren Mr. Hand.

"Fast Times at Ridgemont High" fick en inofficiell uppföljare två år senare. "The Wild Life" skrevs förvisso också av Crowe men bortsett från Eric Stoltz som här fick en betydligt större roll än i den första filmen fanns här också nya, blivande klassiska, 80-talsnamn på rollistan. Sean Penns bror Chris Penn tog över den urflippade huvudrollen av brorsan (allt utom surfbrädan) i gestalten av Tom Drake, en oseriös och otaktisk drönare som lite påtvingat blir Eric Stoltz rumskompis och som är den enda som gång på gång yttrar filmens huvudtema ”it’s casual”. Här finns även Ilan Mitchell-Smith, den sköna Lea Thompson (ni vet Marty McFlys incestuösa morsa i "Tillbaka till framtiden"), Rick Moranis och Sherilyn Fenn i en harmlös dragkedjedragande scen i en garderob med Chris Penn (ja inte med Rick Moranis för guds skull!). Crowe har även sin vana trogen dragit i sina kontakttrådar inom musikbranschen och lyckats få med Ron Wood från The Rolling Stones i slutfestscenen där han länsar ett kylskåp. Den här filmen är dock gränsfall inom High School genren för den utspelar sig nästan uteslutande under ett sommarlov, men höstterminen hinner faktiskt börja precis innan filmen slutar och när sluttexterna börjar rulla (och Eddie Van Halen spelar sin specialskrivna musik till filmen) ser man en fryst bild på deras High School.

Men för att återgå till 1982 så vill jag ta upp ytterligare två filmer från detta år, en väldigt oseriös och en mindre seriös. "Porky’s" var den här tidens "American Pie" och handlade om några High School killar på 60-talet som var minst sagt hängivna i sitt sökande efter att tillfredställa sina sexuella behov (som en utav dem uttrycker det: ”Give me pussy or give me death”). Här finns en hel del roliga scener och filmen är väl egentligen mer av sorten dricka-öl-med-polarna (men det är väl FG om något?) "The Last American Virgin" var en high school-film med mycket skoj i början och mitten men med ett halvdystert slut vilket gör att den blir lite svår att kategorisera. Men FG finns där och här finns även Lawrence Monoson, Diane Franklin och Kimmy Robertson (ni vet hon polisreceptionisten Lucy i "Twin Peaks"). Den handlar mestadels om Monosons karaktär som är olyckligt kär i Franklins karaktär och gör en hel del patetiska saker för att vinna hennes hjärta. Under tiden springer han och hans två bästa polare och raggar på 1. tjejer på den lokala pizzerian, 2. en hemmafru samt 3. en prostituerad varpå de får skabb och tvingas tillbringa hela dagen efter i en swimmingpool. Men filmen blir som sagt allvarligare mot slutet där Monoson trots Franklins kalla gensvar inte kan dölja sin kärlek till henne. Filmen bör ses också för ett suveränt soundtrack som tydligt speglar tidsandan.

1983 kom "Private School" ("Privatskola för flickor") med Phoebe Cates (igen), Betsy Russell, Michael Zorek, Ray Walston (igen) och Matthew Modine i en tidig roll. I korthet handlar filmen om en privatskola för flickor (Cherryvale), en för pojkar (Freemount Academy) och innehåller en kavalkad av sexanspelande uttalanden och handlingar. Här har vi återigen en no-brainer och anledningen till att jag tar upp den här filmen är att den är något utav det mest extrema i sitt slag. Man kan väl säga som så att man efter att ha sett filmen vet väldigt väl hur Betsy Russells bröst ser ut (vem sade att high school-komedier inte kunde vara lärorika?). Här varvas scener där Betsy rider med bar överkropp med scener där föräldrar stöter på lärare och elever under föräldradagen och där Ray Walston hånglar med rektorn för flickskolan i baksätet på en bil som sedan hamnar i poolen. Har du någon gång undrat över vad alla ”seriösa” filmkännare rynkar på näsan åt när man nämner 80-talsfilm så är det "Private School" du ska se. Men, självklart skulle jag inte ta upp filmen om jag inte tyckte att den hade något att erbjuda. Det är väldigt underhållande, Phoebe Cates är med, soundtracket är kul (inte minst för att Phoebe sjunger ett par av låtarna) och FG finns det så gott om att det räcker och blir över.

Samma år kom även "Valley Girl" med Nicolas Cage och Deborah Foreman. En film som även om den inte är lika sexbaserad som "Private School" är nog så extrem i sitt slag. En skillnad mellan den här filmen och t.ex. "Last American Virgin" är att "Valley Girl" medvetet är tidstypisk. Kläderna, frisyrerna och de sociala grupperingarna är skapade på ett sätt så att tonåringarna på den här tiden skulle känna igen sig. Man lyssnar mera aktivt på musiken istället för att den bara spelas i bakgrunden och replikerna som Deborah Foreman och hennes tjejgäng levererar får en att undra om det inte är en hjärndöd, tuggummituggande fjortis som har skrivit filmen. Men de skruvade företeelserna fanns där medvetet för att locka de unga ögonen och öronen till sig och därigenom förmedla ett budskap till målgruppen. Ett budskap om att det är de inre kvaliteterna hos en människa som är viktiga och att man ska följa sitt hjärta i alla lägen, istället för att lyssna på vad ens obeskrivligt pantade tjejkompisar försöker slå i en.

Här började alltså high school-filmerna att bli mera allvarliga. "Valley Girl" handlar nämligen om förbjuden kärlek. Han är en halvkorkad och muskulös ruffig kille från Hollywood. Hon är en ännu mera korkad och ytlig gallerishoppande tjej från the Valley. Han dyker upp oinbjuden på en fest i the Valley som hon och hennes stureplansaktiga kompisar har. Deras blickar möts. Han har fel kläder, fel frisyr och bor i helt fel område (mmm... spännande). Hennes kompisar vill att hon ska vara med Tommy som trots att han är det största as som någonsin vandrat på denna jord faktiskt är populär och bor i helt rätt område. Ja, ni kan nog lista ut resten. Trots att den här filmen är väldigt ojämn och nästan lobotomiserad på vissa ställen så bör den ses för: 1. De första 40 minuterna som är helt magiska, 2. Lee Purcell som måste vara den hetaste mamman i världen, 3. Det faktum att den alltid sevärde Frederic Forrest är med och spelar Deborahs hippiepappa, 4. Det ständiga nöjet att se kända skådisar i gamla roller som de idag skäms för, 5. Frisyren och sminket som synthkillen har som spelar på balen i slutet.

Okej, här kommer några andra exempel. "Girls Just Want To Have Fun" (som hade den helt vansinniga titeln "Lipstick and Ice Cream" i Västtyskland) från 1985 var en explosion i färger, ljud, skratt och återigen kända skådisar i tidiga roller. Sarah Jessica Parker spelar den beskedliga, småblyga och danskåta tjejen Janey som är hårt reglerad av sin militärpappa, Ed Lauter (som väl aldrig har spelat en sympatisk roll i hela sitt liv?) Hon börjar på en katolsk skola för flickor (för att påvisa kontrasterna förstås) och träffar den fartfyllda och liberala Helen Hunt som övertalar henne att, trots sin pappas stränga förbud, ställa upp i uttagstävlingen till det omåttligt populära tv-programmet Dance-TV. Hon blir tilldelad en danspartner, Jeff (som självklart är jättecool och jättesnygg), och de dansar och hånglar och bråkar med den pryda och tråkiga rikemansdottern som också vill komma med i teveprogrammet. Ja, vad kan man säga? Den som inte får någon FG av den här filmen måste ha ett hjärta av sten! "Girls …" är lite av en kvasimusikal men den katolska skolan ska ju ändå representera High School så what the heck. Dessutom finns här, förutom Parker och Hunt, en mycket ung Shannen Doherty (jodå, ni vet vem det är), en nästan lika ung Jonathan Silverman samt Biff Yeager som den härligt uppmuntrande och moraliskt korrekta knegarpappan till Jeff. Budskap: Förverkliga dina drömmar!

En film från samma år väl värd att nämna är "Secret Admirer" ("Kedjebrevet" i Sverige). Den här filmen blev utan att mena det ändå en high school-film. Tveksamheten ligger i att den handlar om både tonåringar och deras föräldrar men tonvikten ligger ändå på de förstnämnda samt att den, liksom "The Wild Life", utspelar sig under ett sommarlov. Fast den börjar ändå i skolkorridoren precis när lovet börjar. Den här filmen blir i den här artikeln lite av en motsats till "Valley Girl". Med det menar jag att den inte är självmedveten. Här ska en fyndig handling snarare än en känsla eller ståndpunkt vara huvudattraktionen med filmen men resultatet blir ändå lik förbaskat en tidstypisk high school-film med FG. "Secret Admirer" handlar om ett kärleksbrev med anonym avsändare (fast man fattar direkt vem det är) som från början dyker upp i C. Thomas Howells skåp och sedan vandrar runt mellan de olika karaktärerna i filmen och skapar missförstånd och komplikationer vart det än drar fram. C. Thomas Howell (ni vet han i "Liftaren") är kär i Kelly Preston (ni vet John Travoltas snygga scientologfru) men är bästa kompis med Lori Loughlin (ni vet hon i "Huset Fullt") som i sin tur är kär i C. Thomas Howell och som också är kompis med Kelly Preston vars föräldrar spelar bridge med C. Thomas Howells föräldrar. Loris karaktär, Toni, är för övrigt en av de coolaste och mest sympatiska av alla kvinnliga karaktärer i hela high school-genren från 80-talet. På rollistan finns Fred Ward, Cliff De Young, Dee Wallace (ni vet morsan i "E.T.") och 80-talsikonen Corey Haim som Howells irriterande lillebror. Jag måste även framhäva soundtracket, som trots (eller på grund av kanske?) att det låter som att det är gjort på en enda synth i någons källare är rätt charmigt. Budskap: utseende är inte allt, uppskatta istället för att ta för givet, lås dörren om du har småsyskon!

Och Corey Haim leder oss ju osökt in på nästa film; "Lucas" från 1986. Corey spelar Lucas, en geniförklarad enstöring som hellre fångar fjärilar och lyssnar på klassisk musik än kickar boll eller bygger bmx-banor (eller besvarar affektionen från en sjukt söt Winona Ryder). Hans liv förändras dock den dagen han träffar Kerri Green (ni vet hon den snyggaste i "The Goonies"). De blir bästa vänner men Lucas, som är yngre och kortare än hon, vill förstås mer och blir djupt sårad när Kerri istället blir kär i Charlie Sheen (Captain of the football team, förstås) som, stereotyperna till trots, är en helyllekille som ständigt försvarar Lucas när de andra, inte lika helylle, killarna (däribland Jeremy Piven) försöker göra kalsonglyft och andra kreativa rackartyg. För att bli den där supermacho sportkillen som Kerri kan respektera ansluter sig Lucas, mot sina vänners avrådan, till fotbollslaget där han först inte gör någon vidare succé men... Det är som filmens tagline säger; ”There’s a little bit of Lucas in all of us”! Budskap: Det är ok att vara annorlunda, ge aldrig upp, du kan vara kort, tanig och nördig på high school och ändå få respekt och vänner men det blir inte mycket hångla av.

I nästa artikel går vi djupare in på High school-filmens mästare, John Hughes


© Douglas Netzel
Douglas är en levnadsglad och filosofisk uppsalastuderande 79:a med en stor passion för film av den äldre sorten.



2007-06-11

Sök