Allt flyter...ihop
[ 2011-02-08 , Johan Lindahl]
Så var det slut igen. Göteborgs internationella filmfest, som jag missat några gånger när jag varit borta från landet men annars är något som lyser upp vintern. Sedan är det ständiga dilemmat att man bara skrapar på ytan och chansar sig fram i det omfattande utbudet. "Att ta del av allt på festivalen är omöjligt, att söka trender är meningslöst och att missa höjdpunkter är ofrånkomligt" sammanfattade Gunder Andersson i Aftonbladet i söndags (6 februari). Jag kan bara instämma. Teman finns ju alltid, som man kan välja att fokusera på - eller inte. Själv har jag i år helt försummat både rumänska nya vågen och det kufiska men kuriosa-relaterade Red Western-spåret med gamla äventyrsfilmer från kommunistblocket. Det har jag inte så dåligt samvete för, men möjligen borde jag ha ansträngt mig mer för att se mer av 9/11-temat.
En personlig målsättning brukar vara att se något från varje världsdel och det tror jag lyckades den här gången. Med en kombination av biobesök och inventering av festivalens videotek för murvlar blev det sammanlagt 13 eller 14 filmer, om jag räknar rätt nu i hastigheten. Att avgöra vad som verkligen kan ha ett bestående värde riskerar givetvis att bli godtyckligt; särskilt om du åtminstone för tillfället fått en överdos av globala sociala problem och existentiell ångest. Hur är det nu, är exempelvis mexikanska "Abel", regisserad av skådespelaren Diego Luna, en liten pärla eller ännu en parentes bland andra medelmåttor i mängden? Den svenska novellfilmen "Tvillingen" gav mig ännu mer huvudvärk (eller om det var akut magsår). En halvtimmes historia som både är fyndig och frustrerande. Idén med ett alter ego som föds genom halsen och utmanar sin forne fysiske värds självbild är nog originell och möjligen fullkomligt genial, men den här gången stod just den mig upp i...halsen.
Vanligtvis brukar jag prioritera fram åtminstone tre visningar på festivalens kronjuvel Draken, men i år räckte det med en och det blev "Blue Valentine" som var en värdig final för min del. Annars påminns jag om att Capitol är en rymlig och lagom stor biograf medan Stadsbiblioteket och Pusterviksteatern är funktionella för ändamålet, men inte mer. Aftonstjärnan var faktiskt en ny bekantskap som jag hittills undvikit av praktiska skäl eller något annat lättjerelaterat, men den har sin charm.
En av årets utlovade höjdpunkter var geniförklarade manusförfattaren Charlie Kaufmans seminarium, som jag totalt bommade eller med tveksamhet valde bort. Annat som gick mig förbi var storfilmer som den snabbt fullbokade "Black Swan", men den liksom andra högprofilerade produktioner à la "Flickorna från Dagenham", japanska "Norwegian Wood", Clint Eastwoods "Livet efter detta" och brittiska "The King's Speech" lär ju vara möjliga att se vid ett senare tillfälle om man så önskar. Men apropå den sistnämnda; kan den verkligen vara så bra som ryktet säger - hur kul är kungahusskildringar egentligen, om de inte innehåller en stadig dos dekadens, dödliga ambitioner och regelbundna dekapitationer?
