Treme-testet, nästan halvvägs igenom
Efter att ha betat av fyra avsnitt av Wire-makaren David Simons hyllade serie om New Orleans efter översvämningen är jag benägen att betrakta mig som ovärdig, kanske misslyckad.
Jo, det är ganska trivsamt att följa de olika, oftast musikälskande, karaktärerna i "Treme" och musiken är onekligen skön. Men kanske måste man rentav
älska musiken, förnimma dess nyanser med samma uppskattande kännaröra som Salieris i "Amadeus", för att verkligen förstå storheten i det hela?
Dessutom har jag fortfarande svårt för att se bortom Wire-karaktärerna och upptäcka de personer som exempelvis Wendell Pierce och Clarke Peters spelar den här gången. Jag förväntar mig fortfarande att de när som helst ska ge sig av till snutarnas favoritbar i Baltimore...
Samtliga invändningar är alltså lätt avfärdade som brister hos mig, och jag kan acceptera det. Och hoppas att jag plötsligt ska bli klokare under resans gång och hitta fler saker att verkligen bli upprymd över än att Elvis Costello dök upp i de första avsnitten.