Ambitiösa advokater hanterar utmaningar i ”Hundarna”
[ 2026-05-14 , Johan Lindahl]
Ännu en advokatserie. Även svenska sådana har väl blivit en stapelvara på senare år, eller? Men den här har något; det finns ansatser, komplikationer och allmänt konfrontativa karaktärer som nästintill självantänds i varandras luftrum. Etiska dilemman, gränser som ska dras mellan det personliga och professionella, fatala felsteg och oheliga allianser. Ingenting originellt i sig, men det är hur man använder beståndsdelarna som är avgörande. Och jag blir ganska fort fängslad av ”Hundarna” på SVT.
Bakom konceptet står tydligen Jens Lapidus, som upparbetat ett visst renommé i genren. Och som helt utomstående i den här juridiska bubblan får de i alla fall mig att tro att det här är komponerat av folk som faktiskt har inblickar i systemet. Någon försvarar en misstänkt våldtäktsman, en man med kontaktnät och betydande resurser. Samtidigt som advokater på skilda sidor i rätten har ett aningen mer intimt förhållande till varandra än de kanske borde ha i sammanhanget. Vi ser en driven, erfaren ledare för advokatbyrån som står i centrum, en man som kanske har lite för många egna känslor att själv hantera, uppenbarligen kan sitt jobb men även tycks dras med kroniska hälsoproblem han inte riktigt vill låta någon diagnostisera eller behandla. En yngre uppkomling med höga ambitioner och troligen viss avsaknad av samvete, med lätt doft av stekare från överklassen, verkar snubbla över ett mordfall och har sitt eget sätt att ta sig an utmaningen.
”Hundarna” har temperament. En stadig rytm, tillspetsade situationer nästan till bristningsgränsen och en ofta närgången kameraföring som accentuerar idén att vi ska tillåtas tränga in i rummen där beslut fattas som kan vara livsavgörande för andra människor. Och som kan komma att definiera för de här yrkesmänniskorna vilka de egentligen är. På gott och ont. Jag tror mig ha sett tre avsnitt hittills. Och det blir nog fler.
