Sent sedda: ”Lincoln Lawyer” levererar lagomraffel
Tredje säsongen har väl anlänt nu när vi fick infallet att börja se den första. Kort sagt: en serie som passar ganska bra att äta middag till hemma efter arbetstid på vardagar. Den har rätt tempo, dynamik, den lagom höga ambitionsnivån och samtidigt bekanta formatet för just den tiden och platsen. Någon gång för ett dussintal år sedan minns jag mig ha sett en film med samma titel, troligen ifrån samma litterära förlagor av Michael Connelly, händelsevis samme man som författat böckerna om Bosch, även de överförda till TV-formatet. Producenten David E. Kelley är bekant för många, inte minst igenom alla serier han skrivit och producerat om just advokater.
Slimmat och händelserikt och ett persongalleri som ganska omgående ger avtryck utan att välta världen över ända. Utgångspunkten är att försvarsadvokaten Mickey Haller varit på obestånd något år efter en olycka, hamnat i beroende av läkemedel, gått igenom avgiftning och tappat greppet om en karriär han en gång tydligen var osedvanligt lämpad för. Nu uppenbarar sig helt oväntat ett tillfälle att kasta sig in i branschen igen. En kollega har fått plikta med livet under icke naturliga former och i sitt testamente överlåtit alla sina fall åt just Mickey. Men är det här en välsignelse eller förbannelse eller både och?
Förutom ett antal mindre uppdrag som Haller med instinkter och spontant listiga infall löser lite grann med vänsterhanden, ligger framför honom även ett fall med en teknikbranschmiljardär som misstänks för att ha mördat sin fru och hennes älskare. Juicy Stuff. Är Mickey mogen för det? Han backar i alla fall inte inför utmaningen. Drygs halvvägs in i första säsongen är det alltjämt potent dramathriller utan direkt döda punkter i handlingen. Vad sade jag om lagom rafflande middagsunderhållning att portionera ut under vardagarna i arbetsveckan?