Sent sedda: ”Spooks” är spännande. Och ibland svårsmält.
[ 2024-10-05 , Johan Lindahl]
Spioner. För Storbritanniens räkning. Nej, den här gången är det inte James Bond. Och inte den där mer glamourösa publikfriande varianten. Men spännande kan det vara. Hur realistiskt? Serien som gick igång i början av millenniet, så där i efterdyningarna av 9/11 är både påtagligt brittisk och universell. Och inte att förglömma, uppenbart en plantskola för ett skikt av skådespelare vi sett överallt sedan dess. Snart sagt varje avsnitt kastar in välmeriterade gästspelare men de som är i centrum var ofta unga, mer oprövade namn och talanger som nu blivit stapelvaror.
I sina bästa eller värsta stunder oerhört obarmhärtig. Grym, ibland rentav chockerande och samtidigt förankrad i en verklighet som blivit bekant under de senaste 20 åren. Rädslan för terror, diskussioner kring vad som gör ett land säkert och vilka dilemman man då möter. Kompromisser och att söka det allmänna bästa. Vilka uppoffringar krävs då? Och kan man lita på sina överordnade, samt inte minst beslutsfattare i maktställning?
Visst märks det att åren tuffat på sedan dess om du ser de sex avsnitt som utgör första säsongen. Tekniken, inte minst. Men det är ofta påfallande rafflande och med en ovisshet som grundar sig i att du inte kan vara säker på att allting slutar på bästa möjliga sätt i varje avsnitt. Säkerhetsrisker både från egna territorier och utifrån, även om agenterna håller sig inom landets gränser. ”Spooks” fokuserar på MI5, alltså den brittiska inrikessäkerhetstjänsten. Motsvarigheten som kanske är mer internationellt känd, MI6, dyker upp mellan varven. Hur kärvänligt förhållande har de där två organisationerna till varandra egentligen? Det kan tydligen vara ambivalent.
Just det. Kombinera den här typen av kneg med privatliv? En utmaning, inte helt oväntat.
Som det brukar heta; det finns mer där det här kommer ifrån. Närmare bestämt tio säsonger med över 80 avsnitt sammanlagt, åtminstone i nuläget tillgängliga via BritBox.
