”Platonic” plöjer på med påtaglig personkemi
Kan man återuppliva gamla vänskaper efter flera år, när ens respektive livsbanor har utvecklats åt helt olika håll? Det är i alla fall vad Will och Sylvia försöker sig på när de befinner sig i livets zenit eller vad det kallas när man befinner sig kring sig 40-strecket och antingen har bildat familj och stadgat sig eller stadgat sig i något helt annat, som att vara delägare i en bar. Någonstans har de en vild ungdomstid tillsammans bakom sig och brottstycken av den kommer upp till ytan i olika situationer när de återknyter bekantskapen. ”Platonic” innebär också en återförening av Seth Rogen och Rose Byrne samt Nicholas Stoller som regisserade duon i de där fartfyllda farserna om goda – eller inte så goda – grannar där de spelade ett gift par med steroidpumpade studenter i stugan intill, om ni minns?
De utstrålar något slags omaka kemi, den där två till synes helt disparata personligheter ändå har något svårförklarligt gemensamt. Serien kan tyckas bygga på ett antal tillspetsade situationer som uppstår när man försöker leta sig tillbaka till något nostalgiskt förflutet och kanske samtidigt vara varandra till nytta, även om det först kan verka som om de inte har någonting att bidra med till varandras nuvarande liv. Men ”Platonic” plöjer oförtrutet på i tio avsnitt. Här finns någonting. Serien kanske inte tillvaratar alla sina inneboende möjligheter, men sparringen mellan Rogen och Byrne är kärnan och bitvis riktigt rolig. Inte alltid. Mycket av humorn, situationskomiken och referenspunkterna är beroende av ren geografi och kulturella erfarenheter som du inte självklart delar om du inte själv vistas regelbundet i en amerikansk kontext eller har röjt runt som de två verkar ha gjort i sin ungdom. Men serien handlar just om något platoniskt, att behålla eller återuppfinna vänskap mellan en man och en kvinna som genomlevt vitt skilda livserfarenheter under flera år men ändå på något vis söker efter samma sak i existensen. En mening kanske?