Vilda växlingar och rappa repliker i ”Vänsterprasslarna”
[ 2023-01-06 , Johan Lindahl]
Finland! Where the action is. Åtminstone för två flygpassagerare som blivit strandsatta i samband med dåligt väder eller dylikt. Den omedelbara effekt de har på varandra är kanske inte den mest ömsesidigt positiva, men efter några drinkar i baren smäller det. Och smäller på. Det verkar ha varit en intensiv natt även om vi bara ser brottstycken av den. Givetvis finns komplikationer. Båda är i fasta förhållanden, låt vara med vissa komplikationer även inom dessa. Så, ska de hålla kontakt eller inte? Glömma bort att något hände överhuvudtaget?
Visst kräver detta ytterligare en komplikation som är mer TV-seriemässig än trolig i verkligheten, eller hur? De bor grannar. Sedan väldigt nyligen, men ändå. Och de kan inte undvika varandra. Det går undan redan från början i komediserien ”Vänsterprasslarna” på SVT med en flodvåg av rappa repliker, inte alltid så genomtänkta sådana, men de fyller sin funktion. Åtminstone om funktionen är att komplicera ännu mera. Redan under första halvtimmen öppnas tillräckligt många dörrar för att det här ska bli vanebildande. Inte minst är de två personerna i centrum fascinerande i sina motsägelser och och hur uttrycket att synbara motsatser dras till varandra kanske äger sin riktighet ibland. Å andra sidan; vad är motsatser? Är de tvillingsjälar innerst inne? ”Vänsterprasslarna” är om inte annat en följetong med den där patenterade brittiska förmågan att snabbt växla mellan drama och komedi som väcker viljan att följa de inblandades öden och äventyr snabbare än den mesta på den sentida repertoaren. Episka ambitioner är inte att förakta, men ibland är det något mer akut inbjudande som behövs.
Det kan mycket riktigt gå fort att plöja igenom de här sex avsnitten à 30 minuter på SVT Play. Tydligen har de ursprungligen visats uppdelat i 18 avsnitt på 10 minuter var. Vad det gör för skillnad i praktiken är jag inte säker på. Men det här är oftast roligt och överraskande med en del insikter om livet mitt i allt kaos som huvudpersonerna ställer till med. Framför allt är Susan Wokoma (kanske igenkännbar som sidekick i ”Enola Holmes”) en tillgång med sina pendlingar mellan temperamentsfull spontanitet, flackande blickar och fullt begripliga frustrationer som ibland uttrycks på ett mer subtilt sätt.
