Livfullt bokslut för ”La casa de papel”
[ 2022-02-12 , Johan Lindahl]
Slutet. Slutet! Är det här allt, alltså? Fem säsonger. Beroende på hur man räknar. Det kanske vore lättare att dela upp det i två längre berättelser om två stora rån. För det har i grunden handlat om rånare. Kriminella som man lärt sig tycka om eller kanske rentav älska - mot bättre vetande, förmodligen. Många motstridiga saker kan sägas om den spanska succéserien ”La casa de papel” som smög sig fram i ljuset för en handfull år sedan och sedan bara blivit större. Om den blivit kvalitativt bättre och bättre i sitt berättande kan diskuteras. Men mäktigare, allt mer händelserik och tillspetsad, dramatisk och emotionellt engagerande? Ja.
När ett tåg med den här potensen och hästkrafterna drar igång och sätter fart finns till slut inte mycket som kan stoppa det. Många turer fram och tillbaka. Spektakulära sidbyten och hjärnornas krig. Några av de mest envetna eldstriderna i TV-historien. Mycket som utspelats har du väl inte ingått i någons plan, men blivit en del av spelet. I grunden är det temperamentet och personligheterna som gjort det här till en resa som så många världen över valt att följa med på. Nu är jag kanske sent ute med att skriva något om slutet. Men bättre sent… som det brukar heta.
Ska det bokslutas så ska det bokslutas. Ett epos med några av de mest karismatiska, motsägelsefulla och livfulla TV-dramapersonligheterna överhuvudtaget. Det utbredda engagemanget i storförbrytarnas öden och något liknande en grundkurs i hur man planerar och genomför stöldkupper större än livet självt är spännande att analysera i sig. Men staten har inte precis alltid visat sin mest godsinta sida i den här storyn. Men framförallt; i stort sett alla viktiga rollfigurer - och det har blivit ganska många - har fått flera dimensioner och fördjupande bakgrundsteckningar.
Några måste ändå nämnas framför andra. Och vi har väl alla våra olika kandidater till titeln ”Most valuable character”. Kanske berättarrösten ”Tokyo” (Úrsula Corberó) med sin problematiska förhistoria och blandade känslor, tendensen att använda mer våld än nöden kräver men samtidigt ha det där stora hjärtat. Eller ”Berlin” (Pedro Alonso), den charmerande psykopaten som många gånger betett sig tvivelaktigt, men ändå en figur omöjlig att inte fascineras av. Givetvis hans broder Professorn (Álvaro Morte) med sitt nerviga utspel och sina geniala planer, förmågan att improvisera under press och samtidigt en synlig social obekvämhet, som ändå gjorde att han lyckas vinna över sin motpart. Ja, om du inte har sett första säsongen så sluta läsa här. Men attraktionen och det svängiga förhållandet som uppstod mellan honom och polisförhandlaren Raquel (Itziar Ituño) har varit en grundbult. Hon som i sig själv haft en av de mest mångsidiga, genomarbetade och livfullt porträtterade personligheterna.
Sedan måste jag ju nämna en sådan stapelvara i spansk skådespelarelit som Najwa Nimri. Hon tycks vara överallt och varhelst en spansk regissör ställer fram en kamera. Här dök hon upp en bra bit in i serien som hårdhudad och höggravid förhörsledare, ytterligare en personlighet som gjort en fängslande resa under vägen.
Vad var till slut poängen med alltihop? Att du inte kan förändra din natur och bara måste få utlopp för det du har passion för - om det så är att förvalta ett arv av att begå spektakulära brott. Kanske. Eller att alla är människor och vill göra någonting av sina liv. Kanske inte alltid med de mest moraliska intentioner, men vi lever i en komplicerad värld och kan attraheras av mycket vi inte trodde. Framförallt har det nog varit känslan av att alltihop en dag till slut kretsade kring begreppet familj. Just det. Den där gamla arketypiska idén som ligger till grund för så mycket av allt berättande i olika former. Vem hör du ihop med och hur vet du att du verkligen hittat rätt?
Till bloggarkivet
Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Netflix
”La casa del papel” enligt IMDb
