Störtdykningar i strömningsfloden: Bloody Pit of Horror (1965)
[ 2021-05-31 , Johan Lindahl]
Italiensk B-thriller med dålig dubbning till engelska? Check. En inte helt felfri överföring från originalformat till digitalt? Check. En obekväm men styckevis omedvetet avväpnande blandning av skräck och komedi. Kort sagt en del av det där oväntade under ytan-utbudet som plötsligt uppenbarar sig i streamingbiblioteket hos Amazon Prime Video. Där går att hitta både det ena och det andra. Till exempel det här. Regisserat av en signore Massimo Pupillo under pseudonymen Max Hunter med den italienska originaltiteln ”Il boia scarlatto” anno 1965.
Kultvärde i högre eller lägre grad kanske kan tillskrivas en del av de här budgetbegränsade och begåvningsberövade produktionerna från mitten av 1900-talet. En del är oväntat sebara fortfarande, medan andra framförallt har kuriosavärde. Som när en grupp omslagsmakare till billiga kioskdeckare locationscoutar för att hitta ett lämpligt slott att ställa upp sina tjusiga modeller och skapa storverk. Tyvärr borde de hållit sig borta från just det här slottet där först ingen verkar vara hemma, innan den tillbakadragne ägaren motvilligt låter gänget stanna över natten och snabbt klara av sitt jobb. Om de ändå inte hade väckt upp en tidigare dömd och avrättad seriemördare från valven nere i källaren, det vill säga de delar av fästningen som de uttryckligen beordrats att hålla sig borta ifrån. Vad kan gå fel? En hel del. Även om den första olyckshändelsen under fotosessionen inte direkt hanteras på ett omdömesgillt sätt. Jobbet måste göras, oavsett oplanerat svinn i personalstyrkan.
Dialogerna är antingen dödfödda eller dråpliga mot sin vilja. Specialeffekterna är i regel svindlande primitiva men det finns något rakryggat rättrådigt i hur åtminstone några av de infångande gästerna agerar. De gör sitt bästa under omständigheterna, även om de borde ha varit smartare på ett tidigare stadium. Här finns också en del hyfsat uppfinningsrika fällor. Samt en antagonist med övermänniskoideal av en bekant sort. Spikmattor och olika varianter av järnjungfrun, infernaliska spindelnät, isvatten och sträckbänkar. Bland annat. En ond ande tycks ha farit in i bodybuildern Mickey Hargitay (1926-2006), kanske mest känd för sitt äktenskap med Jayne Mansfield som bland annat resulterade i dottern Mariska Hargitay, i sin tur främst förknippad med långköraren ”Law & Order: Special Victims Unit”.
Det här är kitsch. Lättklädda kvinnor i fara. Monumentalt överspel på flera fronter och slående underspel på andra. Främsta säljargument: ”Bloody Pit of Horror” är konsekvent kitschig på ett sätt som trots allt blir en smula underhållande, åtminstone i slutskedet. Men - bara för att understryka det eventuellt uppenbara - är det konstnärlig verkshöjd och visuell finess du söker för stunden, prioritera något annat.
