Många munkar måste mördas igen - ”Rosens namn” nu som serie
[ 2021-01-17 , Johan Lindahl]
Ska man våga? Var det verkligen en bra idé?
Filmer kan vara fantastiska utan att vara fullkomliga. En sådan är ”Rosens namn” från 1986. Den är som den är och har lämnat närmast outplånliga intryck på mig, tveklöst förstärkta av återbesök då och då med ett antal års mellanrum. Romanen av Umberto Eco läste jag någonstans däremellan för 20-talet år sedan. Nu är TV-serien här. Av de tidiga intrycken att döma språkas främst engelska, med inbrytningar av latin, samtidigt som större delen av produktionen tycks vara italiensk. Hur troget kommer de att följa förlagan? Nu finns den i alla fall ute på SVT Play och vare sig det här borde ha producerats eller inte, måste jag givetvis ge konceptet en chans.
Här har John Turturro iklätt sig kaftanen som den vise fransciskanermunken William of Baskerville (Sean Connerys roll 1986). Han blir läromästare till unge novisen Adso som trotsat sin mäktige faders vilja för att lämna världsligheterma bakom sig och träda in i ett annat tillstånd. Med mer speltid till sitt förfogande är det givetvis troligt och önskvärt att man vill teckna bilden av ett större sammanhang, och visst får vi tidigt fler inblickar i vad som försiggår i kyrkopolitiken på 1300-talet. Konflikten mellan påvedömet, olika makthavare och inte minst olika ordnar inom katolska kyrkan (ja, det här var innan protestantismen ens existerade) med inbördes varierande värderingar och prioriteringar.
Att en munk i det iögonenfallande men ödsligt belägna klostret uppe i bergen har fallit mot sin bleka död precis innan fader William med lärling kommer dit, är bekant om vi sett filmen eller läst boken. Liksom flera andra saker under introduktionen. Tonen, estetiken och annat har uppenbart inte riktigt den där förfiningen som filmen hade. Lite mer ordinärt, är känslan rakt över inledningsvis. Men med Turturro i centrum bör det väl ändå kunna bli något intressant av det här, eller? Och visst är det bångstyrige Ben Linus från ”Lost” (Michael Emerson) vi ser som abboten, en man som gärna önskar brotten lösta, men inte nödvändigtvis är beredd att avslöja allt som pågår inom klostermurarna för utomstående utredare. Framförallt inte när en påvligt sanktionerad inkvisitionsdelegation är på väg dit också. Spänningen stiger, och ja - jag tänker nog fortsätta följa utvecklingen. De två första avsnitten har inte avskräckt mig helt och hållet. Perioden och ämnet har sin ohjälpliga dragningskraft, om inte annat.
