Hugh Laurie regerar i ”Roadkill”

[ 2020-12-13 , Johan Lindahl]

Där är han igen. Hugh Laurie. Nu som en distingerad och framgångsrik, delvis fritänkande politiker med en image som folklig och relaterbar konservativ makthavare. Han har precis vunnit en seger i domstolen, där han stämt en tidning för förtal. Vilket i sin tur leder till att en ung kvinnlig och ambitiös reporter abrupt sparkas av sin redaktionsledning på grund av den ekonomiska skada som förorsakats av fallet. Redan strax utanför rättssalen anas dock att allt inte precis är kosher. Låg det något i de anklagelser som tidningen riktat mot ministern Peter Laurence (alltså Laurie)? En minister som kanske är på väg att uppgraderas till en högre post. Relationerna är ganska röriga, men blir snabbt intresseväckande i miniserien ”Roadkill” (tillgänglig på HBO Nordic). Många karaktärer gör omedelbart intryck. Som den lika distingerade och slugt beräknande kvinnliga premiärministern. Eller den driftiga men för tillfället stukade journalisten Charmian Pepper (Sarah Greene) som förlorat i rätten mot ministern. Hon har en historia av alkoholproblem och tror sig riskera att falla ner i träsket igen, men får oväntat omedelbar hjälp och rådgivning. Och vad händer egentligen på det där kvinnofängelset, där en intern hävdar att hon lärt känna en annan ung inlåst kvinna som säger sig vara dotter till ministern som det mesta tycks kretsa kring?

Saker händer hela tiden. Oftast inte av det extremt våldsamma slaget. Den typen av dramatik dyker upp i snabba instick. Men vi får frikostigt med karaktärsfördjupning, familjeband, hur det privata och det professionella börja flyta ihop och marken blir mer ostadig, kanske på väg att rämna under en högst publik figur. En man som visserligen hör hemma i det konservativa lägret men ändå uppfattas som folklig, rättfram och kanske till och med ärlig. Han vågar vara obekväm och är inte rädd för att uttala sig fritt ur hjärtat i det offentliga rummet. Hugh Laurie utövar sin karisma utan ansträngning och ser ut och för sig som en riktig politiker. Han näpsas ganska regelbundet av den mycket bestämda kvinnliga premiärministern (Helen McCrory). En av hans döttrar har personliga problem och börjar bekymrat syna familjens inre sammanhållning närmare. Reportern som just åkt på en snyting och kvaddad karriär får en sista chans och drar iväg till USA för att efterforska källor. Allt hänger ihop men snirklar sig runt olika axlar, samtidigt som det är uppenbart att allting på något sätt har med allt det andra att göra. Troligen.

David Hare. Vet inte om namnet låter bekant, men den brittiske veteranen har skrivit en hel del och emellanåt regisserat. Filmer som ”Timmarna” bär hans stämpel. Liksom ”The Reader” och miniserien ”Collateral” häromåret. Det här är kanske hans hemmaplan; korruption och storpolitik, spänningar i samhället och fokus på individer som slits mellan att följa sina ideal och sina begär. Drifter och storslagna visioner utesluter inte varandra. Människor är komplexa. Och det är han duktig på att beskriva, Hare. Inte minst genom dialogerna, som är väldigt vassa rakt över. Det handlar om undersökande journalistik med höga risker. En populär politiker med stora personliga brister. Vad som förenar familjer, institutioner och samhället i stort. Pretentiöst, kan det låta men saknar verkligen inte sting.

Möjligen kan jag invända mot att finalen efter fyra avsnitt erbjuder mer av en lektion i realpolitik än en riktigt rafflande upplösning. Mer av en studie i hur människor fungerar under press, vilka beslut de fattar när de har mer att förlora på att ta risker än de har att vinna. Att mycket i livet handlar om beräkningar och avvägningar snarare en komplett ärlighet. Och att egenintressen ofta väger tyngre än höga ideal. Ja ja, säger någon, vad är nytt under solen? Och det kanske det inte är. Själv önskar jag ändå mer av den här varan. Serier som fokuserar på en koncentrerad sammanhängande story, är omsorgsfulla med dialogerna och inte drar ut i all oändlighet.








     

Dela |