Kan ”Daybreak” hålla formen i längden?
- Jag är ett geni med flexibel moral. Du behöver mig.
Sagt av en tioåring med egenskaper som både kan hjälpa och stjälpa.
Apokalypsen igen. Den tycks bli mer populär för varje år som går. Och det kanske finns fullt naturliga förklaringar till det, med tanke på hur ofta vi ventilerar de olika möjligheter till mänsklighetens undergång som står på menyn. I nya Netflix-serien ”Daybreak” har det smällt i Los Angeles. Ungdomarna verkar till största delen finnas kvar, medan vuxenvärlden är utplånad eller förvandlade till något slags lallande zombier, dock inte helt ofarliga. En ensamseglare, före detta mediokre studenten Josh, inflyttad från Kanada, letar sig vaksamt fram i grannskapet som den siste mannen på jorden, fullt medveten om att han inte är det. Men de flesta andra överlevare verkar säkrast att undvika. Om det går. Naturligtvis går det inte alltid.
Inledningen på ”Daybreak” lägger snabbt och obevekligt an en ton av lekfullhet, med regelbundet strödda sarkasmer och popkulturella referenser. Det lovar en del, faktiskt. Hur väl det nu kan hålla i längden. Vår ciceron Josh vänder sig direkt till kameran ungefär sju gånger i kvarten. Pastischer eller parodier på ”Mad Max” i både färgskala och klädmode kryddar anrättningen. Matthew Broderick gör instick som rektor på skolan i tillbakablickarna på livet före katastrofen.
Just det. När katastrofen inträffade hade Josh skilts åt från tjejen som varit hans egen ciceron på skolan och som han upprättat något slags förtroende med. Nu är hans mission i livet att hitta henne igen. Om det ska vara den röda tråden i fortsättningen eller bara ett avstamp är något som återstår att se.