Inte riktigt bara pang-på i ”The Punisher”
Konceptet handlar väl egentligen bara om att skjuta undan problemen? Det vill säga bokstavligen eliminera dem med några välriktade skott, eller? ”Punisher”-figuren, som så mycket annat tillhör Marvels universum är faktiskt lite mer nyanserad och psykologiskt omfångsrik än så. Och det är ganska välspelat. Med jämna mellanrum också, inte oväntat, ganska våldsamt. Det finns i alla fall komponenter som på något sätt håller mig kvar, även om jag knappast plöjt igenom den här första säsongen i någon raskare takt.
Då och då fungerar den som, ja något fungerar den som. Trots alla invändningar man kan ha om den grundläggande konfliktlösningsmodellen. Inte helt originell, som ni vet. Men förekomsten av korrumperade CIA-bossar, konspirationer och allmän paranoia kan ju vara tilltalande för många av oss i portioner. Jon Bernthal (Shane i ”The Walking Dead”) är sedvanligt sammanbiten som den posttraumatiserade elitsoldaten och självutnämnde rättsskiparen Frank Castle. Men den mest utvecklade karaktären och kanske tydligaste moralkompassen här är Homeland Security-agenten Dinah Madani (Amber Rose Revah) som inte litar på alltför många människor omkring sig och har en härva utöver det vanliga att reda ut.
En av mina käpphästar när det gäller Marvel-världen och inte minst det som produceras för Netflix är annars den seglivade principen att ett uppslag som vore moget för tio avsnitt à la cirka 45 minuter, på något tvångsmässigt sätt bara måste expanderas till 13 kapitel med närmare en timme i varje. Ibland fastnar jag någonstans på vägen, ofta ganska tidigt. Men här börjar jag närma mig slutfasen så det är möjligt att jag faktiskt blir färdig. Om inte annat, serien fyller i stort sett sin funktion när jag väl ser den. Vad den funktionen i grunden är, det är möjligen en annan historia. Talar detta till ens bästa eller värsta sidor eller allting däremellan?