Nervigt ända in i kaklet i ”La casa de papel”
[ 2018-05-30 , Johan Lindahl]
Perfekt planerad stöt. Dubbelspel och bedrägerier. Hjärnornas krig mellan rånare och lagens långa arm. Och så ett stycke Stockholmssyndrom.
Sammandrag efter vad som åtminstone i Netflix-versionen varit 22 avsnitt - om jag räknar rätt i hastigheten. Informationen kring den i två sjok levererade spanska thrillerserien ”La casa de papel” (rakast översatt som ”Pappershuset”) har varit lite motstridig ibland. Är det slut nu? Nej, det ska vara en tredje säsong utlovad till 2019. Frågan är vad den ska rikta in sig på. För, utan att avslöja för mycket, ett slags avslut har man nått efter de avsnitt som nu finns och utgör en sammanhängande story.
Man skulle kunna frestas att göra det här till ett exempel på hur serieproduktionen ser ut idag och problematisera lite. Vad har seriemakarna för ambitioner, vad är värt att emotionellt ’investera i’ och när ska vi förvänta oss ett avslut, ett mål eller åtminstone ett reellt delmål? Eller så kan vi koncentrera oss på innehållet. Och konstatera att det här är rakt av något av det mest konstant spännande som släppts det senaste året i TV-sammanhang.
På gott och ont, kanske. Även om nu handlingen tilldrar sig under en knapp vecka och formatet skulle inbjuda till ’bingewatching’, att beta av i ett svep, vilket är en konkret möjlighet för dem som skulle sätta igång från scratch i dag. Ändå rekommenderar jag nog att man inte umgås med det här så intensivt under en kort tid. ”La casa de papel” släpper sällan greppet. Det händer alltid något. Mellan det som pågår i berättelsens nu-plan på det kungliga spanska Myntverket eller nu terminologin lyder, och tillbakablickar på hur denna lite osannolikt sammansatta grupp förbrytare planerar sitt tilltag, är det en grundkurs i hur människor manipulerar varandra och hur vi som publik manipuleras av en snårig intrig.
Flera färgstarka personligheter har passerat revy. Den till synes tillbakadragne, ytterst intelligente men socialt obekväme professorn som planerat alltihop från början. Hans ostyriga gäng utförare av olika åldrar och högst olika personlighetstyper. Gisslan, som börjar splittras och några sympatiserar mer med rånarna än andra. Raquel, polisens förhandlare och ledare av operationen för att lösa situationen. Berättaren, en ung kvinna som tillhör rånarna och liksom flera av dessa haft en ostadig uppväxt och tidiga tragedier bakom sig. Listan kan göras lång. Agerandet är i stort sett fläckfritt.
Det här har nerv. Ibland kanske till överdrift. Jo, det är sant. För att hålla dramat igång drabbas serien av en släng ”24”-syndrom; man gör sig beroende av ibland ologiska handlingar, irrationella beslut och mindre sannolika konsekvenser av uppkomna situationer. Säger det mer om hur människor verkligen är och agerar under press eller om författarnas behov av att hålla ångan uppe? För det gör de. Sällan några döda punkter här. Och så den där känslan av att inte veta vilken sida vi själva ska välja. Det finns många tvivelaktigheter i brottslingarnas beteenden och åtminstone en av dem kan klassificeras som en intelligent och ofta övertygande, men dock - psykopat.
Visserligen är det tänkt att kuppen ska vara oblodig och egentligen inte ha några offer. Men ger man sig in i leken med sådana här insatser och så många vapen inblandade, lär en del saker ändå gå snett. De psykologiska förutsättningarna förändras under press och situationen är ständigt labil. Samtidigt pågår ett drama utanför myntverket där personer som rimligtvis inte borde närma sig varandra ändå gör det. Är det en del av planen eller tillfälligheter? Serieskaparna satsar hårt på att väcka nya frågor hela tiden och att testa gränserna både för trovärdigheten och hur vi som tittare kan tänkas reagera på oväntade vändningar. Och engagerande är det hela vägen fram till slutet. Eller delslutet. Eller…
