Intresseväckande första timme av ”Trust”
[ 2018-03-30 , Johan Lindahl]
Olja. Det kan smörja ekonomin. Vilket en del mäktiga klaner och allt mer finansiellt framgångsrika nationer har erfarit, inte minst under de senaste decennierna. Några tiotal år tillbaka, i det tidiga 1970-talet, utspelas ”Trust”. En serie på tio avsnitt vars första del nu släppts ut i det fria för allmän beskådan (eller åtminstone för kanalens abonnenter) av HBO Nordic.
Regissören till det här första avsnittet och ett par av de kommande är ingen mindre än Danny Boyle. Och för manus står hans samarbetspartner från ”Slumdog Millionaire” och ”127 timmar”, Simon Beaufoy. Ytterligare ett exempel på prestige-TV, åtminstone på papperet, med andra ord. Så här inledningsvis kan jag inte säga att resultatet genomsyras av de mest vildsinta visuella extravaganser som regissören visat sig kapabel till. Men det är knappast ambitionen heller. Vad som däremot slår igenom direkt är att någon med känsla för stilistik och en idé om hur det här ska berättas finns bakom spakarna. Och dialogen är enkelt uttryckt snärtig på ett behärskat och oftast distingerat sätt.
Nu ger titeln inte många fingervisningar om vad det egentligen handlar om. Så till saken: ämnet är detsamma som i en rätt uppmärksammad film i höstas, Ridley Scotts ”All the Money in the World”. Den där en av rollinnehavarna byttes ut och nya scener levererades rekordsnabbt efter en #MeToo-relaterad skandal, om ni minns. Alltså, handlingen kretsar kring kidnappningen av en yngre ättling till en av världens rikaste män, J Paul Getty. Arvingen ifråga introduceras en bit in i pilotavsnittet som annars domineras av patriarken, den krävande och dömande men öppet hedonistiske härföraren för affärsimperiet. När denne spelas av Donald Sutherland vet vi av erfarenhet att andra i närheten kommer att få kämpa för att konkurrera i rampljuset. Men rolltillsättningen verkar överhuvudtaget omsorgsfull. Magnaten omger sig med ett eget litet haren av kvinnor, som på något sätt tycks ha accepterat sina roller. Mer eller mindre i alla fall. Eller som en av dem, spelad av rutinerade Anna Chancellor, formulerar det:
- Jag är hans flickvän. De andra är dekorationer.
Men den här storfamiljen och superklanen är definitivt inte befriad från spänningar, att döma av det vi serveras under inledningstimmen som framför allt utspelar sig på ett brittiskt residens även om godsherren själv är amerikan. Godset får Downton Abbey att framstå som i bästa fall en genomsnittlig mellansvensk herrgård från brukspatronernas tidevarv något eller några sekler tillbaka. Eller något mindre ståtligt än så.
Här etableras också kraftfulla kulturkrockar av den typ som lämpar sig bra för dramatik. Den stormrika familjen som ska uppehålla ett sken av sofistikation och distinktion. Den unge ättlingen som susar in från hippieland och inte riktigt passar in, försiktigt uttryckt, i ett pilotavsnitt som egentligen är en uppbyggnad och karaktärsintroduktion inför det man kan ana är den verkliga röda tråden. Och den hinner vi bara börja nysta i nu. Men då har det som hittills presenterats skapat ett sug efter resten, åtminstone för min del.
