Lovande mördarjakt i ”Mindhunter”

[ 2017-10-22 , Johan Lindahl]

Man kunde tro att fältet redan är fullt och bestrött av nedgjorda offer för den missriktade föreställningen att de voro utvalda. Många känner sig kallade att göra drama på temat seriemord och avvikande personlighetsstörningar som kan ligga bakom sådana brott. Behövs det fler, säg, ”Criminal Minds”?

Lyckligtvis ser nya Netflix-följetongen ”Mindhunter” ut att vara något mer ambitiöst och i sammanhanget slående seriöst. Första avsnittet, det enda jag sett hittills, är regisserat av David Fincher. Den Fincher. Så redan där finns det hopp. Enkelt uttryckt har han väl gett sig i kast med det här uppdraget på ett sätt som mer liknar det han gjorde i ”Zodiac” än i ”Seven”. Vilket vill säga ett mer ’nyktert’ bildspråk och färre direkt iögonenfallande stilistiska excesser. Och det passar kanske bättre in i vad den här serien tycks försöka göra.

Ung välkammad FBI-agent, specialiserad på gisslanförhandlingar i slutet av 1970-talet, är missnöjd med ambitionsnivån på byrån och vill pröva nya grepp. Det finns så mycket man inte förstår om varför vissa människor begår så omotiverat gruvliga brott. Han vill gå djupare, även om det gör honom obekväm bland kollegor och en misstänkt figur hos den så kallade motkultursidan på universiteten, där många ser snett på etablissemanget i form av polismakten. I förbifarten träffar han en tjej som kommer just från den sistnämnda världen. De dras till varandra som två motsatta poler, eller som eld och vatten eller vad ni vill. Alltmedan agenten försöker staka ut en ny bana i sin karriär och tränger djupare in i mysteriet människan och hennes mörkaste sidor.

Det här uppslaget skulle kunna leda åt så många olika håll och kanske kraschlanda. Men som sagt, så här alldeles i början ser det faktiskt väldigt lovande ut. Med förhoppningen att jag inte behöver bli besviken längre fram. Men David Fincher är inblandad. Sade jag det?







     

Dela |