Förvirrad final på annars festlig Oscar-gala
[ 2017-02-27 , Johan Lindahl]
- I knew I would screw this show up.
Var det inte något sådant han tvangs kläcka ur sig som slutkläm på alltihop, den annars solide toastmastern Jimmy Kimmel, efter en final som trotsade alla förhandstips på ett sätt som troligen uppskattades mer av utomstående än de närvarande i festlokalen och överlag de involverade i branschen som återigen föresatt sig att fira sina egna filmiska bedrifter under året?
Var det riggat? Var det ryssarna? Var det amerikanske presidenten själv som genom sina bulvaner fixade dubletter av kuverten för att förvirra prisutdelarna och hela publiken, som en liten demonstration av sin förslagenhet och förmåga till infiltration, likt en Don Corleone i "Gudfadern"?
Oavsett allt annat som hände i en tämligen trivsam men inte alltför upphetsande Oscar-gala från Los Angeles är det de sista minuterna som kommer att etsa sig fast mest för de flesta av oss som följde föreställningen från början till slut. Vad hände egentligen? Det som först såg ut som ett möjligt avslutande gag för att spetsa till anrättningen var i själva verket en genuin förvirring på scen efter att det började gå upp för alla att ett litet misstag begåtts. Den redan tidigare rikligt (men kanske inte riktigt lika rikligt som en del hade tippat) belönade "La La Land" utannonserades som bästa film anno 2016 och tacktalen var på väg att avrundas när filmens producenter själva offentliggjorde att de i själva verket inte alls vunnit den mest eftertraktade utmärkelsen. Det hade i stället den extremt kritikerkramade "Moonlight", som tidigare fått två priser med sig. Förklaringen till den kaotiska situationen var troligen, i alla fall enligt brittiska BBC, att en av de två utsedda kuvertleverantörerna från ansedda firman PriceWaterhouseCooper råkat lämna ut en dublett av det kuvert som redan delats ut till Emma Stone strax innan, för hennes huvudrollinsats i - musikalen "La La Land". Men visst är det mer stimulerande att grotta ner sig i diverse andra konspirationsteorier, eller hur?
Resten då? Ja, Jimmy Kimmel var som sagt stabil och kanske inte sensationellt skojig men tillräckligt vass för att både regelbundet riva av en elegant pik åt en viss Mr Donald Trump och samtidigt behålla en stämning av allmän uppsluppenhet och uppehålla ett drivet tempo.
- Den här galan sänds i 225 länder, som nu hatar oss, förklarade han i inledningsmonologen som även innehöll uppmaningar om att människor borde försöka nå ut till varandra och förstå andras ståndpunkter.
Han påminde också om fjolårets diskussion kring bristen på etnisk variation hos de nominerade och fick i förbifarten in ännu en gliring till, ja, vem kan det ha varit?
- Kommer ni ihåg förra året, när vi tyckte att Oscars var rasistiskt?
Och när svenske Linus Sandgren fick ta emot sin Oscar för "La La Land", skickade Kimmel med ett beklagande om ’det som hände i Sverige förra veckan’. Ja, ni vet. Det fanns en del stoff att ta av från den senaste tidens händelser i USA och annorstädes. Ändå blev galan aldrig så explicit politiserad som många hade förutspått. Främsta undantaget från försiktigheten var kanske när iranske regissören Asghar Farhadi hade skickat över ett uttalande om de nyinförda amerikanska inreserestriktionerna som stötts och blötts i juridiska instanser och alla tänkbara debattforum i några veckor och var orsaken till att han själv inte var på plats. Han kunde ha kommit, men stannade hemma i något slags solidaritet, utsagesvis. Farhadis viktoria i klassen bästa utländskspråkiga film innebar också att svenska "En man som heter Ove" fick nöja sig med äran att ha blivit nominerad som en av de fem kvarvarande kandidaterna.
Om fjolårets gala gav upphov till hashtaggen #OscarsSoWhite, så blev den kort sagt inte lika blek i hyn i år. Trenden slogs an med Mahershala Alis manliga birollsstatyett för "Moonlight", medan Viola Davis fick ta emot den kvinnliga motsvarigheten för filmade pjäsen "Fences", i konkurrens med bland andra Naomie Harris och Octavia Spencer. Däremot fick titanen Denzel Washington ("Fences") vika sig för den relativa uppkomlingen Casey Affleck i "Manchester by the Sea". Och som sagt, Emma Stone fick verkligen priset som bästa kvinnliga huvudrollsinnehavare. Såvida ingen appellationsdomstol upptäcker något mer fuffens i faggorna.
Strödda teknik- och designpriser delades ut till exempelvis Mel Gibsons krigsepos "Hacksaw Ridge", nyversionen av "Djungelboken", "Arrival", "Fantastic Beasts" och - vilket var svårsmält eller åtminstone föda för lustigheter på sina håll - den kollektivt utskällda superhjältefloppen "Suicide Squad".
För egen del handlar det framförallt om att ta skadan igen i eftertankens kranka blekhet. Nej, jag vill helst inte erkänna exakt hur många, eller rättare sagt, få av de berörda filmerna jag kommit åt att se hittills. Men det finns väl tid att beta av dem i ett eller annat forum under det kommande året. Och galan i stort var sevärd och ’In Memoriam’-segmentet påminde om några av alla kulturpersonligheter som gått ur tiden det senaste året (Gene Wilder, John Hurt, Carrie Fisher, Prince med flera).
Slutscenerna kommer väl att fortsätta nagelfaras, provocera fram putslustigheter och potentiella punchlines om hollywoodska alternativfakta liksom troligtvis lägga sordin på eftermälet, men om 2016 var ett år som skakade om många världsmedborgare, så kanske det här spektaklet gav en föraning om ett ännu mer tumultartat år, anno domini 2017. Något att se fram emot med skräckfylld spänning eller sardonisk syrlighet, alternativt småleende stoicism och eventuellt ogrundad men möjligen mer välgörande optimism? Som ett led i de sistnämnda strävandena hoppas jag hinna se Martin Scorseses senaste storverk "Silence" när den ganska snart når våra kuster och dessutom kunna verifiera att det verkligen är ett storverk som borde fått fler nomineringar än bara den enda som var fallet här.
