Spioner som hamnade i kylan
[ 2012-02-11 , Johan Lindahl]
De har inte haft det lätt de senaste tio åren, de engelska underrättelsetjänsterna MI5 och MI6. Det avslöjade David Hare, manusförfattare och regissör till "Page Eight" när han efter en av visningarna mötte publiken vid Göteborgs filmfestival. Just det förresten, vad är det för skillnad mellan dem?
- För er som sett James Bond-filmer så jobbar han för MI6, de som arbetar utanför Englands gränser.
MI5 håller sig inom sagda gränser och är enligt Hare 'mycket tamare och tråkigare'. Men de stod å andra sidan emot trycket från premiärminister Tony Blair att ordna fram bevis för massförstörelsevapen som skulle göra det lättare att motivera landets medverkan i invasionen av Irak; medan MI6 föll till föga och fixade fram en del för ändamålet passande bevismaterial som senare visade sig mindre sanningsenligt. Och det är om de gråare, tristare och till synes hederligare MI5-människorna filmen handlar.
David Hare tyckte att det behövdes en film om spionvärlden under det senaste decenniet, liksom framförallt John Le Carré beskrev den verkligheten under kalla kriget. Och resultatet av hans vedermödor visar i regel upp en mer sympatisk sida av tjänstefolket som söker underrättelser, än av de politiker som har användning för upptäckterna. Ändå ser Hare sin skapelse - premiärministern som spelas i en liten biroll av Ralph Fiennes - som en mer begåvad, intelligent och resolut personlighet än de flesta verkliga motsvarigheter som funnits i nationen. Och han poängterar att världens ledare, i de fall han kommit i närheten av några, är annorlunda än andra människor. Västerländska politiker överlag drivs av en övertygelse att vår civilisation är under attack från muslimska fundamentalister och att allt de gör kan rättfärdigas på grund av detta hot, med tillägget att Obama är smartare än genomsnittet i den kategorin.
- Hotet kan finnas, eller inte. Men filmen handlar om med vilka medel vi bekämpar det. Och många människor inom MI5 har uppenbarligen känt olust inför en del av de metoder som så lättvindigt anammats av politiker.
Huvudrollen spelas av Bill Nighy, som Hare samarbetat med flera gånger. Rollen skrevs inte medvetet för honom, men efter ett tag blev det uppenbart att det ändå "var" han. Och Nighy hade absolut ingenting emot att anta en aura av mystik parad med att alla kvinnor attraheras av honom.
- Det är alla skådespelares dröm...
Överhuvudtaget berömmer regissören sitt stall av aktörer, som alla visste vad som krävdes när inspelningstiden var begränsad till fem veckor. Michael Gambon och Judy Davis är knappast några duvungar, men den senare är så ansedd i sitt hemland Australien att hon knappt gör några roller alls numera, hävdar Hare. Så han fick kämpa en hel del för att få med henne på tåget. Rachel Weisz hade han aldrig jobbat med förut, men beundrat.
- Det var en äckligt lycklig familj, sammanfattar han med samma brittiska torra humor som genomsyrar många av resonemangen under frågestunden.
Största problemet var en låg budget, vilket i likhet med den korta inspelningstiden berodde på att "Page Eight" producerades för TV. Annars hade hela processen förmodligen tagit flera år, förklarar han. Förutsättningarna hade för- och nackdelar, eftersom de inblandade kanske skärpte sig extra för att hålla schemat.
- Jag skulle ha hatat att göra det här med sämre skådespelare, men de här personerna kan göra vad som helst.
Helt uteslutet med en eller ett par uppföljare är det heller inte, medger Hare. Men vilka premisser handlingen skulle utgå ifrån i så fall vill han inte avslöja för mycket om. Och med tanke på temat gör han kanske rätt i att hålla inne med så mycket av informationen som möjligt. Man vet aldrig vem som lyssnar.
