Inför GIFF 2012
[ 2012-01-11 , Anders Lindahl]
Jo, det blir en filmfestival i Göteborg i år också. Vad kan vara värt att veta om den?
Tja, exempelvis att invigningsfesten inte ska gå av stapeln på Trägår'n, utan på Clarion Post Hotel - alltså gamla posthuskolossen vid centralstationen, nu med intern miniskyskrapa. Ett tillfälle att granska detta hajpade nybygge i sömmarna på samma gång, alltså.
Det blir både danskt och arabiskt tema på filmerna.
Programmet som "smyglästes" på Lagerhuset redan den 10:e, är nu ute på webben. Givetvis finns här de obligatoriska möjligheterna att besöka slumområden i olika delar av världen, vilket kan vara nog så intressant, men här finns också internationella kioskvältare och spännande jokrar i leken. Några nedslag:
The Sorcerer and the White Snake
Ett fajtigt sagospektakel av min gamla idol Ching Siu-Tung.
I'm there, dude.
(Jet Li är visst tillbaka i sitt rätta element också.)
Faust
Ryske Aleksandr Sokurov, som gjort massvis med film men är kändast för inte-ett-enda-klipp-rullen Russian Ark, har tagit sig an Goethes Faust. Kaxigt. Och fett, av allt att döma.
Cave of Forgotten Dreams
Werner Herzog brukar lyckas göra intressanta saker även på teman som vid en hastig anblick kan verka mindre exalterande. Såsom franska grottmålningar.
Alper
Grekiska Alper har en spännande idé: människor som försörjer sig genom att spela döda människor, så att de som saknar dem kan interagera med de hädangångna. Med tanke på att Lanthimos förra film, Dogtooth, var en riktigt prissamlare verkar han också ha förmågan att göra bra film av sina idéer, så det här kan mycket väl funka fint.
Carnage
Roman Polanski må vara landsflyktig, men bergen kommer till honom. Eller, åtminstone stjärnskådespelarna, i det här fallet Jodie Foster, Kate Winslet, Christoph Waltz och John C. Reilly. Carnage är ett pjäsbaserat kammardrama om hur fyra vuxna människor gradvis tappar fernissan när de diskuterar ett bråk mellan sina barn. Polanski gör ju sällan något tråkigt.
Margin Call
Margin Call, ännu en film om den finansiella krisen men lämpligt nog med en lägre budget än vanligt, har fått mycket fin kritik under året. Kevin Spacey lånar sig ju gärna åt politiska historier som faller honom på läppen och här har han också sällskap av bland andra Jeremy Irons. Säkerligen sevärt.
Vi måste prata om Kevin
Lynne Ramsays rysardrama känns som en solklar snackis. Utifrån vissa beskrivningar kan man tro att det är en uppdatering av The Omen, men Gus van Sants Elephant är nog en bättre referens.
Gudar och människor
Den här omtalade filmen om trappistmunkar i Algeriet under inbördeskriget är inte ny för svenska biodukar, men ingår i det arabiska retrot. Kanske är det dags för mig att hörsamma tidigare givna order om att se den?
Nattvakten
I samband med festivalens danska tema ges tillfälle att se en av de absolut bästa nordiska rysarna någonsin på bio. Ole Bornedals moderna klassiker från 1994 är bra på en hel massa sätt, och dessutom jäkligt läskig!
I kategorin "Filmer som inte jag tänker överanstränga mig att se, men som kanske intresserar just dig" hittar vi bland annat följande:
Dark Horse
Cirka 47 procent av alla cineaster älskar Todd Solondz.
"Ha-HA, jag ÄLSKAR Happiness! Den är så SJUKT bra!!"
Är du en av dem så vet du vad du ska göra. Den här dock ska visst vara lite mer lättsam än vanligt. Lite...
W.E.
Vänner av Madonna och / eller The King's Speech kanske vill ta en titt på W.E., om Wallis Simpson, kvinnan som fick Edward VII att avsäga sig tronen så att Colin Firth kunde få en Oscar. Nej, Madonna spelar inte huvudrollen - hon har regisserat. Hmm. Vid närmare eftertanke kanske vänner av King's Speech borde hålla sig borta ...
