Meningen med livet (1983)
Meningsfull milstolpe, med eller utan mintkaka
Mr Kreosot är kanske den mest svårförglömliga figuren i pythonkartoteket, alla kategorier. ”Life of Brian” är som helhet en tätare och jämnare film, men där handlar det mer om ett samspel. I "Meningen med livet”, Monty Pythons senaste (och förmodligen sista) långfilm som odelbar enhet, är det enskilda karaktärer och sketcher som stannar i minnet. Det är svårt att kalla det en 'riktig' långfilm, men den bjuder ändå på så många höjdpunkter att den redan är klassisk i någon betydelse, åtminstone en av milstolparna under det årtionde då den tillkom.
Men varför? Det är lätt att se tillbaka på sådant man sett en gång i sin...ungdom och bara erinra sig det som var så hysteriskt kul, särskilt i sällskap med andra i ett bestämt sammanhang där alla var förprogrammerade att börja vrida sig i konvulsioner på en given signal. Python hade också den fördelen att fortfarande vara lite av förbjuden frukt, för oss som växte upp i frikyrkan i alla fall. Men vi Gen-X-are även i den subkulturen tog oss tydligen friheter och gav grönt ljus åt sådant som tidigare varit tabu. När enkelspåriga filmkritiker tar för givet att exempelvis "Life of Brian” måste vara 'oerhört provocerande för alla religiösa' (ganska exakt citat från stor svensk aftontidnings TV-bilaga häromåret om jag minns rätt) vet de inte riktigt vad de talar om. Faktum är att det mesta som Python drev med handlade om beteende- och kulturmönster som vi var många villiga att göra upp med, för att sedan kunna rikta in sig på det som verkligen är viktigt i livet.
Och bakom alla groteskerier och ibland infantila inslag finns det mycket som är intressant ur en existentiell synvinkel att hämta här. På den jubileums-DVD som den här recensionen utgår från, är det uppenbart att medlemmarna i gruppen ofta var oense om vad som verkligen var roligt, och att de idag ser tillbaka på den här filmen från olika synvinklar. John Cleese verkar vara den som mest tydligt erkänner att den har sina svaga punkter. När jag själv nu kan se de scener som försvann vid klippbordet måste jag medge att filmen i sin originalversion fungerar utmärkt och att det som vi missade inte tillför så mycket. En variant på Martin Luthers liv finns bland extramaterialet och lämnar mig tämligen oberörd. Till exempel.
Annars imponerar det på mig att jag nu, mer än 20 år efter att den gjordes, upplever filmen så distinkt, fartfylld och fri från ballast. De flesta kapitlen är snarare kortare än jag minns dem, vad det nu betyder. Men det borde vara menat som beröm. Och tonläget, det här kontrollerade vansinnet, är fortfarande det som gör Python till Python. Många har försökt imitera det med varierande framgång. Brittisk humor överlag är dock något som ligger mig varmt om hjärtat, även om jag de senaste åren inte haft tillfälle att frossa lika mycket i den som förr. Här i Ecuador, där jag är just nu, är komeditraditionen annorlunda. Och jag har fortfarande inte träffat en enda ecuadorian som överhuvudtaget hört talas om Monty Python. Isolerar man enskilda beståndsdelar som John Cleese, så kanske... men det är knappt. En amerikansk succéserie som "Friends” är dock ett välkänt begrepp. Så det har väl någonting med oceanen emellan och USA:s övertagande av britternas imperiella stafettpinne under 1900-talet att göra...
Vad är det mest nämnvärda här då? Ja, till att börja med så är förfilmen fortfarande en magnifik upplevelse som inte liknar något som gjorts varken före eller efter. Uppenbarligen arbetade Terry Gilliam ganska fritt med den medan de övriga Members of Python lade sitt krut på resten av innehållet. I intervjuerna som följer med framgår det att mycket förändrades under inspelningens gång och beslut improviserades fram, på grund av en budget som slog i taket och bristande koordination mellan lagdelarna som måste rättas till, bryskt men rättvist. Historien om kontorsslavarna som revolterar och ger sig ut på seglats med byggnaden som farkost för att krossa alla kapitalets högborgar fick helt enkelt kortas ner och placeras före det övriga materialet för att det inte passade in någonstans. Men sedan återkommer den ju i en "attack från förfilmen" mitt i den "egentliga" filmen och bara det är ett infall som motiverar hela produktionen.
Mr Kreosot som får en mintkaka för mycket till kaffet är redan nämnd. Det var också en sketch som var nära avlivning på ett tidigt stadium, men återuppstod och skrevs om för att få skarpare struktur. Vad det exakt är som gör det avsnittet så oemotståndligt vill man kanske inte analysera för grundligt. Egentligen är det ju en form av lyteskomik som går överstyr och inte bara trotsar utan totaldemolerar alla överenskommelser om god smak och självbehärskning. Den skulle vara svår att få igenom även idag, i alla fall om det vore amerikanska finansiärer som skrev under notan. Musikalnummer finns det flera stycken och det bästa är nog än idag det som var roligast när jag såg filmen första gången (troligtvis 1987). Det vill säga Michael Palin som god katolsk familjefar med alldeles för stor familj. Det avsnittet avrundas ju också väldigt elegant med de protestantiska grannarna tvärs över gatan, de som skulle kunna gå ner till kvartersbutiken och med högburet huvud fråga efter en ”French Tickler, for I am a protestant”, men det är teorin det...
Donation av levande organ, ben som bara försvinner nattetid mitt i Afrika under kolonialkrigen, det hårda livet på brittiska internatskolor och Mr Death på oväntat besök är andra givna kandidater till förra århundradets officiella humorkanon. Och glöm inte bort: att beställa fisk till middag kommer aldrig att vara lika oproblematiskt som förr efter att ha sett den här filmen.
© Johan Lindahl2006-08-12
DVD / Blu-ray
Denna ”Special Edition”, en jubileumsutgåva från Universal år 2003, är uppdelad på två skivor. Extramaterialet är generöst tilltaget. Som sagt, några tidigare ej visade scener och flera intervjuer både med medlemmarna och en del andra medverkande i produktionen. En trailer där John Cleese (självironiskt, får vi väl förmoda) framhäver sin egen betydelse på bekostnad av alla andras, kommentarer av regissörerna Jones och Gilliam med mycket mera. Vi får bland annat veta hur ens auktoritet som slavdrivare On Set påverkas av att för tillfället vara utklädd till medelålders multibarnsmor - och andra livsviktiga saker. Hur teamet jobbade fram sina idéer, vad de skrotade och vilka som fungerade bäst ihop är annat som kommer fram i intervjuerna. Kort sagt; jag vet inte vad mer de kunde ha stoppat in. Hyfsat prisvärt exemplar, det här.