Band of Brothers (2001)
Fantastiskt fantastisk
"Band of Brothers" är så imponerande att man lätt blir lite förbryllad. Bara en sådan sak som att produktionen var så uppenbart dyr men att de ändå vågar sig på att vara konsekvent osentimentala och rentav vuxna i sitt berättande. Bara en sådan sak som att "osentimental" inte är detsamma som känslokall.
Jag trodde nästan att jag inbillat mig seriens storhet och var tvungen att kontrollera på IMDB där jag fann att den tilldelats den smått osannolika medelpoängen 9,6 av 10 möjliga (bland dryga 20 000 röster). Så jag kan med andra ord lugnt fortsätta min hyllningsskrift, hur onödig den alltså än må vara.
Efter den sevärda och extremt välgjorda "Rädda menige Ryan" tog Tom Hanks steget från huvudrollsinnehavare till medproducent (fortfarande tillsammans med Spielberg) till en serie med klara paralleller till långfilmen. Det finns dock ingen särskild "hook" som driver "Band of Brothers" framåt, bara krigets obönhörlighet.
E-kompaniet (kallat "Easy Company", ironiskt nog) är med bland de fallskärmssoldater som droppas i fiendeland vid invasionen i juni 1944. Vi följer dem sedan genom sommar och vinter, genom strid och korta stunder av vila, till den dag då de överlevande börjar se hoppet om att faktiskt få komma hem till staterna igen. Men vi möter dem i första avsnittet i träningslägret hemma i USA, där berget Currahee symboliserar de prövningar de först måste klara av. Till dessa prövningar hör också ett stissigt och inkompetent befäl, som kompaniet strax före invasionen faktiskt ser sig nödgade att försöka få utbytt - med risk för att istället arkebuseras. Krig är farliga saker på många vis...
Förlagan är böcker av Stephen Ambrose. Sedan hör det till saken att många ur Easy Company fortfarande lever. Varje avsnitt inleds, i ett slags självklart genidrag, med några av dessa åldrade veteraner som blickar tillbaka på kriget. Vem som är vem i intervjuerna kontra serien hålls länge i det fördolda. Man kan tro att man vet, men inser plötsligt att man är ute och cyklar.
I slutet av första avsnittet är vi i England. D-dagen närmar sig, nerverna är spända som bågsträngar och med en DVD-box till hands är det närmast omöjligt att inte titta vidare. Och sedan kanske ett avsnitt till, eller varför inte alla tio.
Ofta mitt i stridens hätskaste hetta arbetar sig Easy in i det sönderfallande tredje riket, via platser som etsats fast på andra världskrigets kartor (och långfilmer som "Den längsta dagen" och "A Bridge too Far"). Ibland finns det tid för paus, för en annorlunda inblick i tillvaron för soldater eller civila. Några ögonblick sticker ut (en oväntad, ohygglig syn mitt i en stillsam skog, ett oblodigt intagande av ett häpnadsväckande bergstoppsfort), men aldrig någonsin får man känslan av vare sig lättjefull utfyllnad i manuset eller ett lystet frossande i våld. Skaran reduceras på krigsskildringarnas klassiska manér, ingen är säker, nykomlingar anländer och blir eventuellt också en del av gänget, ifall deras oerfarenhet inte blir deras död. Men ett stillsamt besök på postkontoret kan visa på krigets följder lika tydligt som åsynen av en söndersprängd kropp. Konsten att vare sig vika för det grymma eller förlita sig på det för effekt är svår, men här har vi ett skolexempel.
Skådespelarvalen är intressanta och inspirerade. Ytterst få superstjärnor syns till; ytterligare ett bevis på producenternas motiverade tilltro till materialets hållbarhet. Med sin kändisstatus är David Schwimmer något av en outsider - men det passar utmärkt till den roll han fått (och förvaltar väl). Donnie Wahlberg är inte heller helt okänd förstås, men förutom ett "eget avsnitt" (med egen voice-over och allt) håller han sig mestadels i bakgrunden.
Duktige och i graderna ständigt stigande Winters (Lewis) och hans lite mer loja motpart Nixon (Livingston) hör till de fasta huvudkaraktärerna, men serien utser ibland väldigt skickligt någon annan till huvudperson för stunden och ger oss en närmare inblick i exempelvis sjukvårdarens tröstlösa tillvaro. Lewis har jag mig veterligen aldrig sett förr, men på ett nästan anonymt vis ger han sin praktiska och stabila karaktär en trovärdig pondus. Livingston är väl mest "Office Space" (eller kändispoker) för de flesta, och om tonen i serien knappast liknar den i Judges härliga kontorskomedi så spelar han inte så enormt annorlunda här - det vill säga nästan nollställt, på ett besynnerligt sympatiskt vis.
Kirk Acevedo känns igen från en annan HBO-produktion av yppersta, råaste klass: nämligen "Oz". Eion Bailey har haft mindre roller i så olika sammanhang som "Buffy" och "Fight Club". Andra tycker man sig känna igen, men inser sedan att de bara liknar någon helt annan skådis.
Tom Hanks har regisserat ett avsnitt, men sammanlagt har åtta regissörer varit inblandade, ofta kompetent folk med digra resuméer men knappast "brand names" - som till exempel danskfödde, numera regisserande filmfotografen Mikael Salomon. Blir resultatet kluvet? Inte det minsta.
Visst är det ett tekniskt mästerstycke. Eller är det ett genuint välgjort hantverk jag menar? Närvaron i snart sagt alla scener är resultatet av lysande foto och ljudarbete, såväl i täta strider som i de behövliga pauserna emellan. Vare sig solen just tittar fram, ett stilla regn faller eller soldaterna är i klorna på värsta fimbulvintern så är man där. Färgerna är vackert urvattnade, utom när de tänds upp i en sällsynt stund av frid - som vid en österrikisk spegelblank sjö. Vapen, stridsvagnar, explosioner - alla känns de farligt trovärdiga och är säkerligen minituöst återskapade i samråd med experter.
Men storheten ligger också, på ett svårförklarligt sätt, i hur serien inte blir så där lättillgänglig som dyra produktioner förväntas vara. Det tar sin goda tid innan man har kläm på karaktärerna, vet deras namn, vet deras svagheter och styrkor - just därför att personerna känns mer sanna än skrivna. Vissa saker lämnas medvetet ouppklarade på ett fascinerande sätt: hur var det till exempel med den där massakern av tyska krigsfångar som kapten Speirs påstods ha ägnat sig åt?
Vid exakt ett tillfälle breddas perspektivet och kompaniets vedermödor överskuggas av värre tragedier, som det är väl värt att påminna om i sammanhanget. Näst sista avsnittet heter "Why We Fight" och besvarar också frågan. Efter att ha inletts i en dyster, lite håglös ton övergår det i att påminna oss om nazisternas värsta brott, på ett osensationalistiskt men enormt omskakande vis.
Men mest handlar det om "the guys". Winters, det respekterade befälet, håller aldrig några tal för att peppa killarna. Från ett oväntat håll hör vi istället en slags sammanfattning av vad serien i alla fall delvis säger om vänskap mitt i krigets inferno. "Band of Brothers" präglas av en djup respekt för männen i Easy Company - vilket inte betyder att de utmålas som felfria ikoner. Det är väl det som är respekt, beundran utan skönmåleri. Kontentan är att serien är en studie i vänskap och sammansvetsning i dödens närhet, snarare än ett utfall mot krigets vanvett. Vanvett ser vi gott om, men det är ett vanvett som de unga männen ser sig moraliskt tvingade att ge sig in i. Respekten smittar av sig, måste jag själv säga.
Respekt av högsta grad, men lite annan art, får också serien. Det är väl en sak att det inte finns någonting att klaga på - desto viktigare är hur ofta "Band of Brothers" överraskar genom sin klokhet, energi eller överrumplande sorgsenhet. Det här är ett tillfälle då det känns bra att tillhöra den stora massan. Det där höga IMDB-betyget ger en faktiskt lite tilltro till mänskligheten.
© Anders Lindahl
2006-04-05
DVD / Blu-ray
"Band of Brothers" har visats på TV4, där jag nogsamt undvek att se den, i förvissningen om att serien var för bra för denna kanal. I boxform bör den avnjutas, för oss som inte har tillgång till originalkällan HBO.Oavsett om man köper skivorna i tuff metallbox eller i en mer alldaglig förpackning så får man njuta av en kristallklar bild och ett massivt ljud. Sista skivan ägnas åt extramaterial. De åldrade veteranerna från inledningen på seriens avsnitt återser vi i en lång och fascinerande dokumentär. I en serie videodagböcker har Ron Livingston (Nixon) med sin loja humor fångat tillvaron i det träningsläger som skulle svetsa samman och stärka skådespelarna.
Jag antar att de var tvungna att ha med Jeep:s lilla reklamfilm (förklädd till hyllning till veteranerna). Det är synd och skam, men å andra sidan hittar jag äntligen något att klaga på i boxen. I övrigt är även här toppbetyget en självklarhet.
Originaltitel: Band of Brothers
USA, 2001
Regi: Tom Hanks David Frankel Mikael Salomon
Med: Damian Lewis, Ron Livingston, Donnie Wahlberg, Matthew Settle, Frank John Hughes, Scott Grimes, Rick Warden, Kirk Acevedo, Eion Bailey, m fl
Genre: Krig, TV-serie
Teman: Andra världskriget
Ingår i följande teman
