Tolken (2005)
Språkförbistrad film
Jo, jag har en upparbetad svaghet för thrillers av den här arten, med inslag av storpolitik och eventuellt även djävulska konspirationer. "An acquired taste", som en av aktörerna i det här dramat uttrycker sig under en intensiv konversation på en buss i Brooklyn. Konsumentupplysning direkt: det här är av den sorten som håller en i stort sett realistisk ton hela vägen, om än med uppskruvad spänning, märkliga sammanträffanden och avgörande i sekundsnabba vändningar. Det är dock, tack och lov, inte av den typ som anstränger sig till det yttersta för att överraska så mycket att det blir långsökt, ansträngt och ett svek mot de egna ambitionerna.
FN får ju ständigt stryk i medierna, inte minst från amerikanskt håll. Och nu har USA tillsatt en ambassadör som har en dokumenterad historia av föraktfull inställning till hela institutionen. Men vad fungerar i praktiken utom The American Way? Alla vi andra bara pratar, förhandlar och förhalar - eller hur? Livet är komplicerat, särskilt när alla ska vara överens över nations- och kulturgränserna. Afrika är inte heller så enkelt och svartvitt organiserat. Där börjar berättelsen, med mord på en övergiven fotbollsarena, som redan tidigare har lik i gömmorna. Det handlar om ett fiktivt land, Matobo om jag inte slirar på bokstäverna, där en diktator som tidigare lett landet mot frihet nu har förfallit till samma metoder som sina föregångare. Han kunde vara en stand-in för ganska många afrikanska länder, men de flesta av oss i väst kommer förmodligen att associera till Zimbabwe. Rwanda och Kongostaterna har också med stor sannolikhet funnits i manusförfattarnas tankevärld.
I New York väntar FN-förvaltningen på kontroversiellt besök från president Zuwanie, som antas vilja undvika internationella krigsförbrytartribunalen i Haag och därför går på offensiven mot sina många kritiker. Tolken Silvia Broome (Nicole Kidman) som växt upp i Zuwanies republik och kan språket råkar en sen kväll höra något som skulle kunna vara planer på ett attentat mot just presidenten ifråga. Secret Service-agenten Tobin Keller (Sean Penn) som nyligen drabbats ev en personlig tragedi, tillsätts för att kolla vem Silvia egentligen är och om hennes vittnesmål är trovärdigt. Om det finns en hotbild är tiden av naturliga skäl begränsad och det finns många som har intresse att se Zuwanie 'borta ur bilden', vilket alltför lätt kan tolkas som 'död och begraven'. Nedräkningen har börjat.
Det passerar fömodligen förbi fler klyschor i den här framställningen än jag orkar hålla ordning på. Främst för att de i så fall inte stör mig och för att mycket i filmen ändå känns både verklighetsförankrat och värt att väva en story omkring. Och jag övertygas av Sean Penn och Nicole Kidman, vilket kanske är detsamma som att påminna om att jorden kretsar kring solen och inte tvärtom. Vi känner ju igen dem så väl, eftersom vi talar om två av de inte bara mest ansedda utan även flitigaste skådespelarna av idag. Kidman tar något längre tid på sig att verkligen bli effektiv i sin roll, delvis på grund av den speciella dialekt som inte förklaras omgående. Men hon får chansen att glänsa på några andra språk också utan att se bortkommen ut, däribland det för filmens räkning uppfunna tungomålet ku. Det sägs vara en variant av ett språk som talas i stora delar av Centralafrika och kan möjligen motsvaras av... vad vet jag? En regional variation på swahili eller dylikt. Jag ska nog inte ge mig in på fler spekulationer i det avseendet.
Penn är bister från scratch, men det är ju inte helt oväntat att han måste börja visa fler dimensioner efterhand och han gör det med förmåga till nyanser som man inte gärna föds med utan beror på mognad och metodiskt arbete på att ständigt bli bättre och bättre i en bransch där man ständigt bedöms. Rätt nyligen råkade jag se ett avsnitt av "Saturday Night Live" via en kabelkanal på ett hotellrum och en av sketcherna roade sig kungligt på Penns bekostnad. Framförallt utgick man från den stämpel han nu kommer att få dras med ett tag, den att han saknar humor. Efter sitt inte helt nödvändiga försvarstal för Jude Law på Oscar-galan med anledning av programledare Chris Rocks ganska oskyldiga (och inte helt osanna) påstående att Law verkar vara med absolut överallt numera, så får väl den gode Penn finna sig i att bli måltavla för en del pikar av sina kolleger. Men med tanke på vad han själv spontant sagt om många av dem i sina yngre och mer hetlevrade dagar gäller väl den slitna devisen att den som ger sig in i leken...
Nu råkade jag också helt nyligen se en samling musikvideos med Peter Gabriel i följd och stod det inte i eftertexterna att Sean Penn regisserat "Barry Williams Show"? Där fanns en del svartsynt satir. Penns bana bakom kameran har ju rosats ungefär lika rikligt som den framför, men där är jag fortfarande sorgligt obevandrad utan att ha en bra ursäkt.
Det var en utvikning. Men, humoristiskt hämmad eller inte, Penn har vad den här rollen behöver - och hela filmen. Här finns i övrigt en uppsjö av karaktärer och vem eller vilka som kan vara ute efter att konspirera mot vem, det är inte så lätt att räkna ut. Jo, när allt är över tycker jag givetvis att jag borde förstått hur det hängde ihop. Men filmens mål är som tidigare sagts inte att dela upp mänskligheten i får och getter utan komplikationer. Regissör Pollack (som gett sig själv en liten roll som Penns överordnade) verkar faktiskt ärligt intresserad av att förklara något av den komplexa värld vi lever i, där gårdagens hjältar blir dagens och morgondagens förtryckare. En värld där människor ställs inför svåra etiska dilemman och måste välja den väg de tror kan befria dem från smärtan över personliga förluster.
Ett tungt vägande skäl till att jag fastnar för filmen är också att jag inte känt mig bortskämd med så dialogdrivna draman på sistone. Det blir kanske för mycket av det goda under en del av filmen, men det som lyser igenom är en tro på det material man har. 1970-talet brukar ju betecknas som den gyllene eran för politiska thrillers och jag borde väl ibland känna mig avundsjuk eftersom de genuint sevärda exemplaren av den varan inte kommer så tätt numera. I fjol var det främst Jonathan Demmes nyversion av "The Manchurian Candidate" som höll den traditionen levande. Jag hoppas att jag kommer att ha möjlighet att se fler försök under detta år, men tills vidare räcker "Tolken" en bra bit för att stilla abstinensen.
© Johan Lindahl
2005-08-05
Det finns fler recensioner på den här. Läs mer >>
Originaltitel: The Interpreter
Storbritannien, 2005
Regi: Sydney Pollack
Med: Nicole Kidman, Sean Penn, Doug Aguirre, Catherine Keener, Jesper Christensen m.fl.
Genre: Drama, Politik, Thriller
Svensk biopremiär: 2005-04-15
Det finns 2 recensioner. Läs mer >>
