Världarnas krig (2005)
Undergången ur ett loser-perspektiv
"Wanna see something cool?"
Jodå, de första tecknen på de illvilliga besökarnas ankomst bemöts här, liksom i "Independence Day", med fascinerad nyfikenhet. Annars tycker det jag bästa sättet att beskriva Spielbergs nya katastrof-science-fiction är att den har allt som var bra med Emmerichs rymdkrossare, men i stort sett inget av det som stal stämningen.
Här klipps det inte till några möten i ovala kontoret. Här kluras det inte i amerikansk regi ut några finurliga lösningar på det jätteproblem som en attack från rymden utgör. Här finns det ingen gullig hund som mirakulöst räddas.
Mirakulösa räddningar saknas förvisso inte, av det enkla skälet att vi nästan helt och hållet ser anfallet, kaoset och grymheten från en enda persons perspektiv - och denna person kan därför knappast trilla av pinn ens när alla runt honom faller som käglor. Utan att göra några jämförelser i övrigt fungerar det ungefär som i Polanskis "The Pianist". Detta perspektiv är en av de stora behållningarna med vad jag tycker är en riktigt solid katastroffilm, förklädd till science fiction. Perspektivet och enkelheten i det hela. "Signs" lyckades till viss del med det här (jag har lite svårt att förklara vad "det här" är, men likheterna finns där i mina ögon) men slutresultatet drunknade i Shyamalans gimmickeri. Här paraderar inga fiffigheter förbi, det smartaste med det här manuset är att det inte är smart.
Det handlar inte heller om hjältar. Tom Cruises Ray är bara bra på en sak. Han är kranförare i hamnen, och jag tänker redan nu avslöja att detta inte på minsta vis kommer inverka på den fortsatta handlingen. Du behöver inte oroa dig för att han ska krossa den värsta utomjordingen under en container i precis rätt ögonblick, så slappna av och njut av skräcken. Briljerar desto mindre gör han som farsa och make - och att barnen (söt dotter spelad av begåvade Dakota Fanning och trotsig tonårsson spelad av Justin Chatwin) råkar vara hos honom när helvetet bryter löst beror bara på att deras mamma och den nya superpappan ska resa bort över helgen. För att fortsätta med Emmerich-referenserna kommer man lätt att tänka på "The Day After Tomorrow" och även här måste jag säga att Spielberg vinner. Relationen mellan framför allt far och son är kylig, minst sagt, med några ganska hårda replikskiften. Dottern håller humöret uppe så gott hon kan, men för trygghet söker hon sig snarare till brorsan än farsan. Cruise är här arrogant, men inte på något coolt Top Gun-manér, utan just sådär tråkigt arrogant som vissa ganska självcentrerade människor är. Tafatt försöker han leka auktoritär trots att man får intrycket av att han är barnsligast i huset. Dessa problem försvinner inte när världsrymden anfaller - de snarare accentueras.
Det går kusligt fort när världen vänds upp och ner runt den lilla trion. En spektakulär väderuppvisning föregår vad som kanske är ett jordskalv. Kanske inte. De fånstirrande åskådarna, däribland Ray, drar sig motvilligt och alltför långsamt bort när något bryter sig upp ur asfalten. En obeskrivlig massaker senare är Ray tillbaka hos barnen och misslyckas fullständigt med att utstråla något som helst lugn när han meddelar att de måste fly. Och sedan flyr de, genom en värld som förändrats till en bisarr krigszon, surrealistisk men ohjälpligt övertygande.
Det finns nattsvart skönhet en masse i Spielbergs vision (jodå, jag tycker ordet vision platsar här). Plagg som regnar från himlen, en obehaglig syn i en flod... men det finns också ett skrämmande kaos och en grymhet som för tankarna både till "Rädda menige Ryan" och "Titanic". Ett tekniskt fulländat kaos ur det där snäva perspektivet, med en skrämmande närhet till och samtidigt panisk flykt ifrån faran.
Möten med människor i katastrofens skugga är förstås tacksamt filmiskt stoff. Här ser vi mer av mänsklig svaghet än hjältemodigt samarbete, vilket förstås talar till Spielbergs fördel. Att Ray och hans barn i början har tillgång till den enda fungerande bilen på mils avstånd är inte rättvist, men det är så det är, och att de får behålla den är ingen självklarhet. Kampen för att komma med den sista färjan präglas av en trovärdig desperation och de fortsatta händelserna sätter den kampen i ett ännu dystrare ljus. Tim Robbins halvgalning nere i en källare är ytterligare ett exempel på vad för slags film Spielberg vill göra - inte minst upplösningen på den bekantskapen. Mycket av detta finns i boken, mycket är tillagt med ett tydligt mål för blicken: att skaka om tittaren.
"Världarnas krig" är inte en "smart" film. Visst kan man se sig om i världen och tolka fritt, men jag är långt ifrån säker på att det är avsikten. Den är nog snarare djärvt enkel, och följer i allt väsentligt den gamla filmversionen av H. G. Wells klassiska roman. Men det är samtidigt en vuxen film, törs jag påstå. Originalets technicolor-färger har dämpats till de kyliga, bleka skalorna i "Minority Report". De byggnader eller fordon som raseras är inte några klassiska amerikanska silhuetter eller nödvändigtvis ens de största. Cruise övertygar som "dålig" farsa och det lilla familjedramat känns mer som en viktig liten storm i stormens öga än påklistrat och pliktskyldigt.
Fast fulländat är det tyvärr inte. Fulländat för mig innebär glasklar konsekvens. Om hela filmen utan avsteg hade behållit den dystra men gravt spännande tonen från inledningen hade jag försvarat varenda sekund av speltiden med orden "det här är vad Spielberg vill göra, love it or leave it". Men här svävar han lite på målet några gånger för mycket. Tempot mattas ganska avsevärt under den klassiska källarsekvensen och kanske får den mer tid på sig än motiverat. Att Spielberg ganska lydigt följer sina föregångare, komplett med trygg berättarröst (här Morgan Freeman om jag inte misstar mig) har förstås sina inbyggda problem, och de två bokstöd som voice-overn utgör känns här lite malplacerade. Framför allt mot slutet slås det också an ett betydligt mer välvilligt tonfall än tidigare. Det är inte förvånande, och i viss mån är det väl rätt och riktigt. Men det finns detaljer som stör - glada överraskningar och småtriumfer som klingar lite falskt. Jag kan köpa det mesta som är osannolikt eller rentav ologiskt men har svårt för stilbrott.
Utöver dessa vet jag faktiskt inte vad jag skulle invända emot. Jag tänker verkligen inte sammanställa några listor över konstigheter gällande fungerande eller ej fungerande elektronik, eller ondgöra mig över hur underligt det är att de överlever det ena eller det andra extravaganta scenariot. Sådant lämnar jag till dem som har tid och ork till det. Själv är jag mest belåten åt att ha åkt sommarens röjigaste berg-o-dalbana.
En fyra ska det alltså bli, och det är inte så dumt det. Särskilt inte om man drar sig till minnes den extremt svajiga "Terminal".
FOTNOT
Liksom i "Minority Report" får vi svenskar något att skratta åt när vi minst anar det. Här är det omnämnadet av Boforsprodukten "Gustav" som får en att motvilligt dra på smilbanden.
© Anders Lindahl
2005-07-11
Det finns fler recensioner på den här. Läs mer >>
Originaltitel: War of the Worlds
USA, 2005
Regi: Steven Spielberg
Med: Tom Cruise, Justin Chatwin, Dakota Fanning m.fl.
Genre: Action, Sci-fi
Svensk biopremiär: 2005-06-29
Det finns 2 recensioner. Läs mer >>
