Kingdom of Heaven (2005)
Humanistisk korstågsfilm
Belägringar. Vi gillar dem. Vi gillar talen till trupperna bakom stadsmurarna, stora rullande maskiner som välts på innovativa vis och det ögonblick då porten rasar in och kampen får en annan prägel. Med vi menar jag i alla fall ganska många av oss - annars skulle temat inte återkomma så ofta.
Men här är belägringen slutet på en ganska lång film, som innan dess tar sig an temat om religionskrig på ett ganska solitt om än knappast överrumplande vis. En film av Ridley Scott, vilket betyder att det i flera scener kommer virvla saker i luften på ett väldigt snyggt sätt. En film som huvudsakligen berättar om en ung man som finner sin plats och inser att himmelens rike nog inte kan platsbestämmas till någon särskild ort. En film som tar sig en del friheter med historien i dramaturgins namn, men det är vi väl ganska toleranta emot. En film som, om nu någon befarade det, verkligen inte har minsta lust att underblåsa religiösa motsättningar i en känslig tid. Tvärtom.
När riddaren Godfrey passerar en liten håla på väg mot Jerusalem passar han också på att hälsa på sin son och bjuda med honom på resan. Balian, som aldrig träffat pappa förut och inte visste något om honom, vill dock hellre stå kvar i smedjan, tyngd av sorg efter förlusten av både barn och fru. Orlando Bloom är alltså smed i början, precis som i "Pirates of the Caribbean", och även här ska han snart få mer dramatiska saker att syssla med. För visst hakar han på, om än av själsligt nödtvång. I vredesmod dräper han nämligen byns hjärtlöse präst när denne förklarar att hustrun säkerligen är i helvetet, och kanske därför tyckte att det var okej att sno hennes krucifix och beordra halshuggning innan begravningen. Balian har nu två själar att rädda och var bättre att söka förlåtelse än i Jerusalem. På vägen råkar den nyupptäckte fadern dö - faktiskt på grund av Balian - men hinner pålägga sonen en ed som skall forma hans senare handlingar.
Jerusalem är i de kristnas händer, nästan hundra år efter att de första korsriddarna slaktat sig till den heliga staden i tron att Gud förväntade det sig av dem. Runt omkring härskar den beryktade Saladin. Hans trosbröder väntar på den dagen då han ska se till att även Jerusalem - som inom Islam är nästan lika viktig som Mecca och Medina - tillfaller muslimerna. Än så länge råder ett ganska schysst samförstånd, så länge kristne kung Baldwin IV kan hålla sig i livet och pli på de mer krigiska baronerna. Tids nog ska dock de stridslystna elementen få som de vill och nyblivne baronen Balian, mitt uppe i ett brunngrävarprojekt, ställs inför ett svårt val.
Visst sneglar man gärna tillbaka några år mot Scotts "Gladiator" för att hitta en lämplig referens, men om brutalitet hade en mer naturlig plats i en film om en "våldssport" så finns det förstås skäl att ta det lite lugnare här. Och det gör han, och debuterande manusförfattaren William Monahan, i viss mån. Huvudmålet är inte alltid att kamperna ska vara spännande att se på. Med ett visst mått av historieintresse kan ju utgången i den slutliga bataljen knappast vara en hemlighet, till exempel. Det är snarare efterföljden som gått till historien, och visst är det en historia värd att berätta.
Det är alltså inte riktigt "Gladiator" på annan ort. Snarare påminns man om belägringarna i de två sista "Sagan om Ringen"-filmerna när Saladins armé står utanför Jerusalems portar och om det hela nu var att betrakta som en tävling i att vara mäktigast så skulle nog Scott få se sig besegrad, trots myriader av soldater och en del ganska grymt storslagna sekvenser, men här vill han ju göra mer än att imponera med krig. Av det skälet är det väl meningslöst att inflika att Scott bitvis slår "Troja" på fingrarna i genren.
Han sätter sig i en lite svår sits när han ändå lägger så mycket krut (eller åtminstone katapultkastade eldbollar) på stridsbiten. Att krig är dumt och religion det sämsta av skäl till att föra sådana är en poäng som förs fram med tydligt eftertryck, men visst ska vi också bli fängslade av åsynen av tusentals soldater som med olika medel s(l)aktas ner i sin marsch mot murarna.
Till skillnad från Oliver Stones "Alexander" känns "Kingdom of Heaven" ändå som en färdig film, med personlighetsutveckling av det mest klassiska slaget och tydliga statements som knappast någon kan invända något emot. Tyvärr är det också lite opersonligt. Blooms Balian agerar och talar och utvecklas helt visst till den man hans far hoppats på, men vad som pågår i hans huvud får vi veta föga om. Hur han går från smed till såpass skicklig riddare - utöver lite impromptu fäktningsövning vid vägkanten i Frankrike - talar filmen för övrigt tyst om.
Bland karaktärna finns det biroller som fascinerar mer. Liam Neesons Godfrey, som vid sin död ångrar alla synder utom en - nämligen den som förde Balian till världen. Jeremy Irons Tiberias, som försöker upprätthålla den ordning den döende kungen önskar men i själ och hjärta mest känns som en ganska trött politiker, lite uppgiven inför all dårskap. Och kungen. Från den mask som döljer den unge, spetälske kungens härjade ansikte hör Balian ord som påverkar honom lika djupt som faderns. Denna både kusliga och rörande gestalt är lite motsatsen till den likaledes drabbade Robert Bruce den äldre i "Braveheart" - de är båda döende härskare som försöker efterlämna ett arv men avsikterna och moralen skiljer sig betydligt. Den minnesvärda rösten bakom masken tillhör för övrigt Edward Norton. Kungens syster Sibylla (Eva Green) syns desto mer, men lämnar ett svagare avtryck, särskilt om man jämför med hennes motpart i "Gladiator", Connie Nielsen.
Saladin, denne legendomsusade stridsherre och härskare, uppvisar inte mycket i personlighetsväg. Ett lite imponerat småleende kan han kosta på sig vid en oväntad motgång, men verkar aldrig vare sig entusiastisk eller oroad. Han är en funktion, kort och gott. Frånsett en liten dans i en fängelsecell är även de mindre trevliga korsriddarna ganska torrt framställda. De kan egga till strid, men de ger ingen förståelse i ämnet "religiös fanatism", kanske därför att de inte är fanatiska. Faktum är, när jag tänker efter, att Scott gjort en lite väl förnuftig film. Utan plats för brinnande känslor känns problematiken förenklad. Ingen i filmen förklarar på ett personligt plan varför det är så viktigt att just deras sida besitter Jerusalem, och ändå är det en stad som fortfarande väcker starka känslor. Filmer är fulla med människor uppfyllda av ologiska passioner och ambitioner, och här skulle det verkligen finnas rum även för några sådana.
"Kingdom of Heaven" nystar inte in sitt budskap - att försvarslösa människor är viktiga att kämpa och dö för, snarare än platser eller uppfattade skillnader i trosläror - i några komplexiteter. Tydlighet är bra, men har sitt pris. Det här är en film som levererar men sällan överraskar. Mer djärvhet, rätt använd, hade höjt det hela - nu stannar det på tre russin.
FOTNOT
För första gången på mycket länge är det inte Hans Zimmer som skriver musiken åt Scott. Harry Gregson-Williams gör förvisso ett okej jobb i hans ställe, och som en extra försäkring återanvänder sig Scott också av ett par andra musikstycken.
© Anders Lindahl
2005-05-03
Det finns fler recensioner på den här. Läs mer >>
Originaltitel: Kingdom of Heaven
USA, 2005
Regi: Ridley Scott
Med: Orlando Bloom, Eva Green, Jeremy Irons, Liam Neeson, Ghassan Massoud, Brendan Gleeson m fl
Genre: Drama, Historia, Krig
Svensk biopremiär: 2005-05-04
Teman: Belägringar Medeltiden
Relaterat: Kingdom of Heaven - Director's Cut (2006)
Det finns 2 recensioner. Läs mer >>
Ingår i följande teman
