The Aviator (2004)
Ett liv värt att berätta om
De små ambitionerna var ingenting för Howard Hughes. Om han gjorde en krigsfilm så skulle den vara dyrast och häftigast, om han designade plan skulle de gärna vara snabbast eller störst. Men han var faktiskt inte bara en halvgalning beredd att djärvt spendera sitt enorma arv (bara delvis) utan också en tekniskt driven innovatör med en äkta passion för flygfart. Som till och med testkörde planen själv - vilket resulterar i de allra mest uppslukande och ibland upplyftande scenerna i Scorseses film.
Faktiskt kan man ibland undra vad som får honom att engagera sig så i passagerartrafiken, vilket får honom på kant med mäktiga PanAm och en halvkorrupt senator och upptar ganska mycket av filmens rejäla speltid. Det är väl uppe i luften han vill vara, som pilot, inte som käbblande affärsman?
Det här är på sätt och vis en typisk biografifilm, som helt enligt reglerna skiftar mellan största framgång och hårdaste motgång, på lika delar karriärsplanet och det personliga planet. Det är också en film som jag följde med ett ständigt stigande, om än aldrig glödande, engagemang. Stjärnor som Ava Gardner (Beckinsale) och Katharine Hepburn (Blanchett) kom honom nära, men den viktigaste följeslagaren genom livet verkar tvångssyndrom och ett stundtals milt, stundtals nästan allt överskuggande vansinne ha varit. Renlighetsmani och ett ostabilt psyke lyckas förstöra ganska mycket för honom, men när det verkligen gäller kan han ibland tillfälligt besegra eller skjuta undan allt sådant, till och med när man tror att han är för alltid försvunnen i en inre värld. Hans vägran att ge upp är utan överdrift filmens främsta bränsle.
Scorsese är ju också väldigt skicklig, inte bara som filmkonstnär utan som manipulatör, och det är ingen tvekan om vart ens sympatier landar när Hughes går till livlig motattack under ett utskottsförhör där det är tänkt att han offentligen ska knäckas.
Sedan kan ju förstås inte Scorsese låta bli att leka. I filmens början är färgskalan begränsad och de gröna nyanserna lyser med sin frånvaro, tills den treremsiga Technicolor-eran inträder och vi plötsligt ser en betydligt färggrannare värld.
Leonardo DiCaprio är, tycker jag, en genuint duktig skådespelare som här får visa många nyanser av en och samma person. Han gör aldrig bort sig och ibland imponerar han stort. Blanchetts Hepburn är egentligen ett skickligt porträtt, men av någon anledning ser jag nästan bara Blanchett. Försöker hon för mycket? I övrigt kan man konstatera att det här inte är en skådespelarnas film. Det är helt enkelt inte dem man i första hand reflekterar över - vilket förstås betyder att de sköter sig godkänt.
"The Aviator" är ännu ett ambitiöst porträtt från Scorsese, som lika mycket skildrar en era som en person. En film som ibland verkar försöka sträcka sig efter "Citizen Kanes" krona men hålls nere på marken av tvånget att följa verkligheten - något som Orson Welles aldrig behövde. Verklighetsbakgrunden är också både filmens bästa vän och dess fiende. Ibland häpnar man över vad denne person lyckades åstadkomma och vara med om (inklusive flygkrascher i Beverly Hills), ibland dras tempot ner av viktiga förlopp från den ack så förargliga verkligheten. Kanske är det i valet av tidsperiod som den största konstnärliga friheten finns i det här fallet; barndomen reduceras till en enda (lite övertydlig) nyckelscen och de trettio sista åren omnämns inte med ett ord - inte ens med den sedvanliga inforutan som annars brukar föregå eftertexterna. Slutscenen är förresten kanske inte riktigt den final som alla regissörer hade valt för sin film.
Ett liv värt att berätta om blir, hur som helst, en film värd att se. En film som ibland är riktigt inspirerande, vilket man knappast kan säga om alla Scorseses rullar.
© Anders Lindahl
2005-02-10
Originaltitel: The Aviator
USA, 2004
Regi: Martin Scorsese
Med: Leonardo DiCaprio, Kate Beckinsale, Kate Blanchett, Gwen Stefani, John C. Reilly, Alec Baldwin samt Jude Law.
Genre: Drama, Historia
Svensk biopremiär: 2005-01-21
