The Blair Witch Project (1999)

Otäckt på riktigt

"Blair Witch Project", som egentligen är från 1997, fick inte det mottagande den förtjänade i Sverige. När filmen väl nådde vårt lilla land hade den föregåtts av en så intensiv reklamkampanj och så mycket skriverier att kritiker och vissa biobesökare, som hört hypen till leda, reagerade med den synnerligen lama idén att bevisa att de blev minsann inte rädda av "årets otäckaste film". Så där satt de i tv och förklarade att "det fungeeerar inte, man bliiir inte rädd" eller på biografer och suckade och stönade över att det inte aaalls var särskilt otäckt. Det senare är förstås på gränsen till brottsligt och skälet till att jag faktiskt rekommenderar folk att se filmen på video i första hand, helst ensamma, mitt i natten.

Det är inte svårt att inte bli rädd av "Blair Witch"; det räcker med att inte bry sig. En brist på fantasi är förstås också en tillgång. Jag hade tur och såg den två veckor innan den svenska premiären, utan några bakgrundsfakta eller reklamslogans i huvudet - utan några "krav" på hur jag förväntades reagera - och blev uppriktigt livrädd. Jag hade sett en trailer på nätet; den där Heather, talandes in i sin videokamera, gråtande ber sina och de andras föräldrar om förlåtelse för det projekt hon dragit igång, och kommit fram till att mitt liv inte var värt ett ruttet lingon innan jag sett hela filmen. Efteråt kände jag mig också imponerad, över återhållsamheten och skådespelarinsatserna, över hur så mycket intelligens och berättarkunskap gömts i en film som ser så rå och äkta ut, över den genialiska reklamkampanjen. Men först livrädd, på det där nästan plågsamma sättet, där det inte spelar någon roll att "det bara är på film" för det är så fördömt otäckt. Vad mer kan man begära?

"Blair Witch" handlar, för den som inte vet, om tre unga filmstudenter som ger sig ut i skogen för att göra en dokumentär om en häxa. Det är ingen stor grej, ingen av dem tror på myterna men det känns som ett bra filmprojekt. De går vilse, och irritation glider över till rädsla och stigande panik när de inte lyckas hitta tillbaka. Obehaget fördubblas över att någon illvillig och lekfull person ägnar nätterna åt att skrämma dem. Huruvida det är en missunnsam hillbilly eller en hämndlysten häxa är mindre viktigt; någon vill dem illa, och de kan inte hitta hem, och de blir allt hungrigare, frusnare och argare. Enkelt, enkelt, otäckt!

Filmens främsta styrka ligger i äktheten. Det skulle vara lätt att snabbt tröttna på filmartrions grälande och irrande om det inte kändes så sant, och därför viktigt. Mot bättre vetande hoppades jag, filmen igenom, att de plötsligt skulle snubbla ut på landsvägen, skratta i hysterisk lättnad och sticka hem. Det hade inte blivit en särskilt bra film av det, men det hade känts bra. De är ju schyssta ungdomar, lite fula i mun, inte överdrivet smarta, men inte förtjänar de detta? De beter sig inte som de typiska "Fredagen den 13:e"-ungarna, som nästan ber om att bli straffade med sitt supande och hånglande på kända mordplatser. Inte heller kan man väl mena att deras oskyldiga intervjuande av stadsbor är jämförbart med galna vetenskapsmäns Väckande av Sovande Ondskefulla Krafter. De gör ju bara en liten film för tusan! Det är synd om dem, och skräck blir dubbelt effektiv när den blandas med medlidande.

Filmarna har även använt sina självpåtagna begränsningar till sin fördel. Mest talande är valet av kamerautrustning; en billig 8 mm videokamera och en 16 mm filmkamera. Skakig handkamera blir inte en ansträngd Dogma 95-klausul utan en naturlig och effektiv konsekvens av berättelsen. Den hårda, ostadiga belysningen av den nattliga skogen från en handlampa som sitter på kameran gör träden till skarpa, hotfulla konturer, och mörkret bortom dem desto mer ogenomträngligt. Rekvisitan består i stort sett av några klumpigt ihopbunda kvist-figurer, som i sin barnsliga enkelhet är betydligt mer hotfulla än ett gigantiskt stentempel till ondskans ära.

Historien om filmens tillkomst är redan en klassiker i sig. Regissörerna satte två kameror i händerna på skådespelarna och skickade ut dem i skogen med instruktionen "filma allt". Via lappar som lämnades vid tältet fick de veta vad som gällde för dagen, hur de förväntades agera och reagera. Vissa hävdar förstås att detta bara är säljsnack, ännu en myt kring filmen, men jag tvivlar inte. Hur skulle man annars förklara trovärdigheten i skådespeleriet?

När man skriver om "Blair Witch" förväntas man göra en intern kommentar om "Cannibal Holocaust", och kalla den mycket bättre, helt enkelt för att den använde en liknande idé, före. Istället jämför jag den gärna med den belgiska "Man Bites Dog" (1992), en rakbladsvass skräcksatir om ett kamerateam som följer en seriemördare under hans bravader, och gradvis blir alltmer aktivt delaktiga i händelserna. Även här ser vi okända regissörer och skådespelare göra storverk med en nästan obefintlig budget i en film där själva filmandet i sig är en del av narrativet.

"Curse of the Blair Witch" är en intressant sidofilm som förtjänar att nämnas. Det är en låtsasdokumentär om legenden kring häxan, där de försvunna filmstudenterna figurerar som det senaste beviset på legendens livaktighet. Det är intressant, snyggt och smart gjort, och lika trovärdigt som filmen själv, fast i en helt annan stil. Ytterligare bevis för filmmakarnas talang.

Dan Myrick och Ed Sánchez påminner lite om Trey Parker och Matt Stone i sin framgång och attityd. De har lyckats, tack vara talang och goda idéer, att göra något som ser fult och skräpigt ut och samtidigt är både konstnärligt intressant och kommersiellt gångbart. De verkar också uppriktigt sansade inför den oerhörda framgången. Man kan inte annat än lyckönska dem.

Det är förstås uppföljare på gång. Jag tänkte inte avfärda dem som fiaskon förrän jag sett dem, och lovande är att Myrick och Sánchez regisserar 3:an. Kan bli bra, kan bli uselt, men ettan kommer alltid att vara en klassiker. Det kan ingenting ta ifrån den.

© Anders Lindahl
2000-05-21

---

Det finns fler recensioner på den här. Läs mer >>

Originaltitel: The Blair Witch Project
USA, 1999
Regi: Daniel Myrick Eduardo Sánchez
Med: Heather Donahue, Michael C. Williams, Joshua Leonard

Genre: Skräck
Teman: Dokumentärfilmningen som gick fel Meta

Relaterade artiklar
Skrämselfilm

Det finns 2 recensioner. Läs mer >>

Officiell webbplats

Ingår i följande teman

Sök