King Arthur (2004)
Blodfattigt om idealistisk Arthur
Har ni hört talas om Stellan Skarsgärd? Så stavas hans namn åtminstone vid ett tillfälle när eftertexterna rullar. Men det är sådant som vi skandinaver får svälja i dessa globala sammanhang. Vi är en exotisk folkspillra och talar underliga, gåtfulla tungomål med några extra vokaler som stora, civiliserade språkgrupper klarar sig utan. Stellan ses ännu en gång i en roll han kan göra i sömnen och samtidigt subventionera sina svenska äventyr, föreställer jag mig fördomsfullt utan att ha tillgång till lönelistan. Bakom skägget döljer sig en barsk barbar i ledningen för en ansiktslös armé som mosar allt motstånd norr om den mur som romarna byggt upp för att skilja sin kultiverade sfär från de ogästvänliga marker de gett upp om att kunna kontrollera. En metod som ju alltid, genom historien, fungerat hundraprocentigt effektivt...
Stellan leder saxarna, här framställda som råskinn bortom all räddning från eftervärldens moraliska fördömande. När soldaterna vill våldföra sig på de krossade grannfolkens kvinnor går ledaren emellan, inte för att uppehålla en hög etisk standard utan för att undvika vansläktande. (Jämför gärna med ”Troja”, där Achilles i Brad Pitts pinade men principfasta gestalt gör processen kort med sina egna landsmän om de låter otukten löpa amok). Just det, så ska de etableras, bovarna i en riktig äventyrshistoria. Då har vi redan meddelats att det här är den sanna, bortglömda historien om kung Arthur och hans riddare kring det runda bordet. Det ligger filmen i fatet hela vägen. Regissör Fuqua, manusförfattare Franzoni och producent Bruckheimer kan möjligen ha inspirerats av brödena Coen som lyckades lura ganska många att tro att "Fargo” inte bara hade verklighetsbakgrund utan berättades "exakt som det hände...". Men jag tror att de här herrarna tror mer på sin egen historia än de borde. Det betyder inte att de övertygar oss andra om sin sanningskärlek, men filmen har ändå sina förtjänster. Tyvärr dras den ner i dyn av några svårförlåtliga felsteg.
Clive Owen rättar in sig i ledet av 2000-talistiska tolkningar av forntida hjältar som, möjligen med Russel Crowes gladiator som måttstock, ska vara dystra, kluvna, tvivlande och framförallt sammanbitna. Den käcka Errol Flynn-attityden är inte gångbar längre. Det kanske kan kallas realism. Owen nämns ofta som tänkbar ny James Bond och jag är inte helt fientligt inställd till tanken. När rollen så tillåter kan han, vill jag minnas men vet inte från var, visa mer av den behärskade ironin som det skulle kräva. Men det tillåts inte här.
Filmen väcker motstridiga reaktioner. Ibland köper jag känslosvallet, kamratandan och kämpaglöden. Men "King Arthur” är också blodfattig, inte minst rent bokstavligt. Jag tror inte att jag är extremt blodtörstig (även om mitt beröm för "Passion of the Christ" skulle kunna användas som bevis för det). Men här är det så chockerande kliniskt befriat från blod i bild att filmen blir en av de fegaste och mest oärliga i sitt slag på mycket länge. Så många svärd, spjut och bågar i aktion och så lite synliga konsekvenser. Här har man snarare vridit klockan tillbaka ett halvsekel till de oskuldsfulla fäktarfilmernas förlovade tidevarv, med hjältar som... Errol Flynn. När Mel Gibson som William Wallace i "Braveheart" snittar strupen på sin hustrus baneman så förskönas i alla fall inte följderna av hämnden. Kanske hade det här blivit mer naturalistiskt med en annan producent, inte lika desperat inriktad på avkastningen och därför i behov av unga tonåringars månadsransoner som vi av erfarenhet kan misstänka Mr Bruckheimer för att vara. I en av de mest avgörande envigarna nära målsnöret undrar jag vad en av de viktigare personerna i handlingen egentligen dör av. Antiklimaktiskt, faktiskt. Jag trodde nog inte att jag skulle skriva det här, men aningen fler flygande huvuden och gapande öppna sår hade gjort filmen mer värd att ta på allvar. Om det nu var meningen.
Här finns flera partier som imponerar, men lika många inslag av felplacerad humor och personer som stannar vid karikatyrstadiet. Kan vi tro på den här amason-Guinevere - som hittas halvdöd i en håla och några dagar senare spänner bågen utan problem - till exempel? Med viss ansträngning i två timmar, inte mer. Kan vi tro på anspråken om sannolikhet? Svårare ändå. Kan vi underhållas av den? Ja, i omgångar. Borde någon hållit ett öga på dialogens samklang med vad som syns i bild? Absolut. Många fyrkantiga otidsenligheter kläcks - och då menar jag både i relation till vår tid och den som skildras (antar jag). Eller ibland bara godtagbart som en halvrolig anakronism. Som Guinevere kläcker ur sig till en bekymrad Lancelot inför ett väntande slag mot en numerärt överlägsen skvadron saxare:
- Don't worry. I won't let them rape you.
Men citatet är säkert historiskt belagt. Slaget som följer är för övrigt kanske filmens höjdpunkt med en nervpärs på hala, bristande ismassor. Triangeldramat mellan Arthur, Guinevere och Lancelot kommer dock aldrig riktigt till skott i den här filmen, men det kanske är lika bra. Minns Richard Geres genomklappning i ”First Knight” vid sidan av den Store Connery.
Konflikten mellan den importerade kristendomen och de traditionella trosuppfattningarna betonas och Arthurs hållning ska väl vara ett exempel på tolerans, medan kyrkans officiella tjänare framstår som okänsliga tvångsomvändare eller bara allmänt insnöade prelater. Arthur tror på jämlikhet för alla, manifesterat av det vackert rundade berömda bordet, som tyvärr bara syns i en scen på ett tidigt stadium. Men så är han också av blandat etniskt ursprung, precis som hjälten i en annan av årets äventyrshistorier, ”Hidalgo”. Han drömmer om ett idealsamhälle som kanske inte finns. När han får frågan "Var hör du hemma?” av den nyss från dödens käftar frälsta Guinevere, undviker han den tills vidare. Hon är väldigt snacksalig i jämförelse med Arthurs övriga utvalda män, minoritetsfolket sarmatians, grabbar som helst bara nickar i samförstånd och när de säger något mer oftast nöjer sig med plattityder eller ekon från en lista filmer ni kan fylla i själva. Undantaget är i så fall Bors (Ray Winstone) som sprider sin säd och omges av så kallade oäktingar vilket i den här versionen blir en ursäkt för avspänningskomik.
Men det finns trots allt något intressant i återkomsten av filmer som utforskar, eller i varje fall nuddar vid tanken att livet skulle kunna handla om att tjäna ett större mål och att individens egen lycka inte är allt. Det borde nog ha förstärkts i den här filmen som kunde ha blivit något utöver ytterligare en ojämn, personlighetskluven pang-pangfilm utan skjutvapen. Bara i sina sämsta stunder påminner den om ”Den 13:e krigaren" (min favoritslagpåse i genren) men den uppnår heller aldrig ett riktigt lyft. I de sista skälvande minuterna börjar jag undra om arbetsnamnet i själva verket var ”The birth of Britain”, men associationerna till D.W. Griffith, amerikanska inbördeskriget och sekter i vita lakan hade väl blivit besvärande på alltför många plan.
© Johan Lindahl
2004-09-11
Det finns fler recensioner på den här. Läs mer >>
Originaltitel: King Arthur
USA / Irland, 2004
Regi: Antoine Fuqua
Med: Clive Owen, Stephen Dillane, Keira Knightley, Ioan Gruffudd, Stellan Skarsgård
Genre: Action, Äventyr, Drama
Svensk biopremiär: 2004-07-21
Teman: Medeltiden Romerska riket
Det finns 2 recensioner. Läs mer >>
Ingår i följande teman
