Så som i himmelen (2004)
En väldigt svensk predikan
Kay Pollaks första film på 18 år tillhör den populära genren ensemblefilm. En grupp människor ska tillsammans skapa konst. Det kommer bli känsloutbrott, kriser och problem som i slutändan verkar till det gemensamma konstverkets bästa. Den här gången är det en kör.
I en film som så ofta och troskyldigt pratar om att röra vid människors hjärtan och att hitta sin inre röst känns det dubbelt påfallande när man, som jag, varken blir uppriktigt berörd eller hör den där egna, särskilda rösten ... någonstans.
Det är inte i skådespeleriet det brister; Nyqvist, Jähkel, Sjöholm och många fler sköter sitt jobb fint och kommer säkerligen på tal när det blir dags att lämna ut nästa omgång baggar - inte nödvändigtvis som vinnare, men väl som nominanter. Frida Hallgren lyser upp duken riktigt fint med bra närvaro. Det är själva rollerna som brister. Här spelas alltför många säkra Änglagårds-kort, Jägarna-kort och Döda poeter-kort ut, och de används alltför fantasilöst för att spelet ska få någon egentlig nerv.
Efter en skicklig och effektiv inledning där vi, om än med hjälp av den närmast förbjudna voice-overn, får veta allt som behövs landar filmen i ett mer makligt tempo som tillåter en ganska odramatisk handling att breda ut sig över två timmar och en kvart.
Daniel (Nyqvist) nödgas lämna sin karriär som hyllad dirigent eftersom hans hjärta är nästan utslitet. Utan att veta varför bosätter han sig åter i sin barndoms norrländska småstad, där föga händer och allting utan tvekan skulle ha fortgått på samma gamla vis om inte Främlingen kommit och vänt upp och ner på allt. Motvilligt men med stigande engagemang tar han sig an den lokala kören, där hans metoder väcker ont blod hos människor med fyrtiotalsfilmsmentalitet. Unga Lena fattar snabbt tycke för nykomlingen och hjälper honom hitta sin plats, och sedermera också sina känslor.
En närmast oändlig serie av halvstora konflikter och komplikationer följer, alla tillhörande en av tre tidigt etablerade kategorier. Ungefärligen samma sorts scener, ofta ett känsloutbrott eller en gruppmåltid, återkommer i olika kläder lite för många gånger och vi arbetar oss tålmodigt mot en final vars huvudmoment känns oundvikliga. Väl framme är jag inte imponerad. Det här var inte en resa jag lärde mig något av. Jag såg inget nytt på vägen. En kompetent landskapsarkitekt har fixat till omgivningarna vi gled förbi och de var väl fina men erbjöd ingen riktig skönhetsupplevelse. Jag hade hellre sett en urskog, snårig och äkta.
"Så som i himmelen" vill säga någonting, vilket bland annat resulterar i att personer, högljutt och med spottet skvättande runt munnen, håller grammatiskt korrekta tal. Som vanligt är det insikten om att Leva Här och Nu som är huvudpoängen. Mot denna insikt ställs småstadsreligiös avundsjuka och missunnsamhet, och redan där hade det kanske varit nog med klyscheriet. Den hycklande prästen som bara förstör är en karaktär som börjar kännas riktigt gammal och vissa dialogsekvenser gör inte saken bättre. När prästhustrun, som väckts ur sin känslomässiga slummer av kören, berättar för sin make att han "korsfäster" Daniel blir det bara för mycket. När så den spionerande nuckan med anledning av en halvtokig fest nämner "Sodom och Gomorra" är jag halvvägs ut ur salongen.
Det räcker dock inte. För att ytterligare öka dramatiken slängs också in det hustrumisshandlande svinet som inte vill låta sin hustru sjunga i kören. Hon är givetvis den mest begåvade. Givetvis ska Daniel få "ångra det här". Ett tag tror jag att hela filmen leder fram till det ögonblick då hon trots sin rädsla framför filmens huvudtema (en ganska smittande finstämd melodi med svensktoppspotential), men då är hälften kvar.
De små ansatser som görs för att bredda dessa karaktärer känns pliktskyldiga och det är bara att konstatera att de inte är mer än hinder ställda mitt i minigolfbanan för att försvåra och förnöja. Vi förtjänar bättre. Viktigt förtroendekapital slösas bort på dessa och liknande vis och därefter är det en svår uppgift att försöka bry sig. Problemet är väl att en enkel hole in one, ett stadigt fokuserande på filmens kärna - Daniels resa mot musik som kan röra vid människors hjärtan - inte räcker. Så man häller in några sidoteman ur den där säcken med klyschor som står längst ner i källaren.
Det finns något naivt över det hela, både huvudpersonernas agerande och i dialog och scener avsedda att röra vid hjärtat. Daniel beter sig inte sällan oförklarligt dumt. Är detta delvis ett hyllningstal till barnets ocyniska enkelhet? Samtidigt berättas det ju så regelrätt - bitvis som en manusövning - att man känner av en slipad grå eminens bakom kulisserna. Jag får inte ihop det. Jag hör enkla fraser som "det finns ingen död" och undrar "exakt vad menar du med det?" istället för att uppfyllas med frid.
Det är omöjligt, ja kanske rent av ohövligt, att försöka gissa sig till hur uppriktig en filmskapare är i sitt uppsåt. Jag gör alltså inga anspråk på att veta hur Pollak resonerat sig fram till sin predikan till film, utan konstaterar att den för mig känns konstruerad för att ställa sig in hos tittaren. Jag fixar inte sådant. Sådant får mig att bortse från eventuella kvaliteter och istället fokusera på klavertrampen. För det är lättare att kritisera detaljer i en film än den övergripande känsla man får av den. De två russin jag ändå delar ut ska ses som ett erkännande av de kvaliteter filmen ändå har, inte minst ett antal väl framförda småbiroller.
© Anders Lindahl
2004-09-01
Originaltitel: Så som i himmelen
Sverige, 2004
Regi: Kay Pollak
Med: Michael Nyqvist, Frida Hallgren, Helen Sjöholm, Lennart Jähkel m fl
Genre: Drama, Religion/filosofi
Svensk biopremiär: 2004-09-03
