Rädda menige Ryan (1998)
Ett nästanmästerverk om krig
"I just know, with every man I kill, the farther away from home I feel."
"Rädda menige Ryan" är en av de vackraste filmer jag sett. Det kanske låter konstigt om en film där någon som försöker stoppa tillbaka sina tarmar in i magen eller hitta sin avskjutna arm i leran är ganska vanliga syner.
Men när skjutandet slutat och till synes tusentals soldater vandrar åt olika håll i spontant perfekta diagonaler, när himlen bakom dem är fylld med böljande, blågrå rök samtidigt som solen ändå förmår kasta ett skarpt, avtecknande ljus över det hela, så är det en av de snyggaste filmer jag sett. De sönderbombade småstäder som byggts upp (om det är rätt ord) blir närmast poesi i det kontrastrika fotot. Poesi av den rätta sorten, där man kan hitta något som behagar sinnena mitt i eländet. Kanske är det fel ord. Kanske är det närvaro jag menar - den där känslan av att befinna sig på plats.
I filmens början går en gammal man till en krigskyrkogård, åtföljd av sina barn och barnbarn. Vi vet inte vem han är, och det hör till filmens natur att vi inte ska veta det med säkerhet på bra länge. Framme vid ett par av de tusentals korsen bryter han ihop och gråter. Och så är vi i Normandie. D-dagen. Landstigningsbåtar fyllda med män som vet att de mycket snart kan vara döda. Tom Hanks tar en klunk vatten ur sin plunta med en darrande hand. Några spyr. Lite instruktioner skrikna över båtmotorns dån, fören öppnas och helvetet bryter löst.
Helvetet pågår ganska länge och har med rätta gått till filmhistorien som en av de absolut starkaste skildringarna av krig. Och redan här finns det otaliga ögonblick av teknisk brillians, gömda i sekundsnabba klipp och en överhängande känsla av totalt kaos. Detta synbara kaos, påspätt av filmhistoriens kanske bästa skakiga handkamera, tillsammans med en total kontroll och en glasklar vision av hur allting ska visas är i sig nog för att åter påminna mig om Spielbergs storhet. Det fokuseras lätt på hans brister, men han är också sjukt skicklig när han vill. Här är han ute efter realism, och sällan har filmteknikens framsteg ingått ett så lyckat förbund med smutsig trovärdighet. Det pratades mycket om nerven och närvaron i Ridley Scotts "Black Hawk Down", men den når inte ens i det avseendet upp till "Ryan". Här finns till och med delvis samma stilgrepp - som Ridleys favoritteknik på senare år, att plocka bort varannan ruta och filma med extremt kort slutartid för att få en knivskarp och intressant bild.
Spielberg är inte heller så onyanserad och lättsmält som många vill göra gällande. När stranden väl är tagen är han inte för amerikanskt hycklig för att låta några av soldaterna med berått mod skjuta tyskar som försöker ge upp, eller tvärtom låta bli att ge ett barmhärtigt nådaskott åt de brinnande stackare som faller ut ur en bunker. Det känns som ett trovärdigt och nattsvart begripligt beteende efter en sådan start på dagen.
"Captain Miller" (Tom Hanks), som snart ska leda en liten trupp soldater ut på ett enligt honom ganska idiotiskt uppdrag, sysslar förstås inte med hämndavrättningar, men hindrar dem heller inte. Han verkar rättskaffens men också ganska hård och övertygar riktigt fint, trots att man är van vid att se Hanks i totalt harmlösa roller.
James Francis Ryans tre bröder har nyss dött i kriget och hans mor fått dödsbuden på en och samma dag. I något slags konstigt medlidande beslutas det att en skara soldater ska riskera livet för att hämta hem honom från fiendens linjer, något som blir föremål för en del intressanta diskussioner och som lika mycket är filmens kärna som skildringen av kriget. Kan man applicera matematik på hur många liv ett annat liv är värt, eller hur hanterar man dilemmat?
Utöver en scen på något statligt verk i USA där detta beslut tas ser vi väldigt lite av skrivbordsgeneraler eller längtande människor Där Hemma. "Rädda menige Ryan" håller sig till 99 procent i Frankrike och kretsar kring den allt mindre skara soldater som ska rädda just Ryan.
I Hanks gäng finns Tom Sizemore och sedan skådisar som i de flesta fall var tämligen okända när filmen gjordes; bland andra Vin Diesel som den som dör först, Jeremy Davies ("Million Dollar Hotel") i en marginellt mindre stirrig roll som översättaren som får lära sig en del om krig, Barry Pepper (känd från det cinematiska missfostret "Battlefield Earth") som urcool prickskytt och Giovanni Ribisi som sjukvårdare. Ingen av dem har några vänliga ord till övers för den ännu ofunne Ryan, som utan att veta det försatt dem alla i meningslös livsfara (snarare än viktig och potentiellt krigsvändande livsfara). Det verkar ju rätt "FUBAR", alltihop. Men de lyder order, för det gör man, och på vägen hinner en ganska stor del av åtminstone det här hörnet av kriget beskrivas och många intressanta karaktärer skynda förbi.
Ofta händer något som känns som en örfil i ansiktet på mindre ärliga filmers krigsbild. Någon får en kula på hjälmen som studsar bort. Förundrad tar han av sig hjälmen, tittar på den, hör någon berätta vilken tur han hade, och sedan sitter nästa kula mellan ögonen på honom. Och en sekund senare klipper Spielberg bort, till nästa grymhet, till nästa blodiga triumf.
Är det okej att samtidigt tycka att "Rädda menige Ryan" stundtals är fördömt spännande, trots att det hela tiden framgår att krig är det värsta som finns i hela världen? Jag tror det. Den är nämligen extremt spännande ganska ofta, särskilt mot slutet, och det kan inte vara av misstag. Och samtidigt som Millers gäng hånfnyser åt en naiv kommentar om det "brödraskap som uppstår mellan soldater i krig", så handlar filmen också just om detta brödraskap. Sedan gick ju Hanks vidare till att producera och i viss mån regissera en påkostad serie om andra världskriget, talande nog kallad "Band of Brothers".
Och så finns det scener som när gänget respektlöst börjar gå igenom en bunt ID-brickor för att se om Ryans finns bland dem och ett förbipasserande förband stirrar på dem med svårförklarlig min, eller när ett ögonblick av barmhärtighet straffar sig å det grövsta - scener som inte försöker säga dig någonting särskilt eller förmedla någon generell vishet, utan bara ge en ärlig bild av den verksamhet som är föremål för så mycken hjältedikt och actionfilm.
Spielberg har gjort många filmer som är "nästan perfekta". Bland de helt perfekta hittar vi till exempel första Indiana Jones-filmen. Bland nästanmästerverken finns "Rädda menige Ryan". När han är som allvarligast märks också de svagheter han ändå har, svagheter jag inte riktigt kan sätta fingret på men som gör att det känns som om jag sett en mycket, mycket bra film, men inte ett mästerverk. Filmen är kanske lite för enkel, lite för sentimental ibland (det där återkommande Abraham Lincoln-citatet lämnar mig för övrigt både förvirrad och oberörd) och kanske helbilden av en amerikansk flagga i början fyller filmduken lite väl mycket. Inte vet jag, men den är också extremt sevärd. Fyra starka russin.
© Anders Lindahl
2004-05-21
DVD / Blu-ray
"Into the Breach", dokumentären som är huvudnummer på disc 2 av Paramounts utgåva, börjar ganska lojt, men övergår snabbt till att delvis bli ett porträtt av D-dagen och kriget i allmänhet, med arkivmaterial och intervjuer med veteraner. Sedan är det ju skojigt att se en skymt av Spielbergs pappa, Arnold, som gav Steven hans intresse för andra världskriget genom att berätta om sina egna erfarenheter. Det bjuds också på klipp ur mycket tidiga Spielbergfilmer som "Fighter Squad", det sedvanliga, hyfsat intressanta pratet om alla hårda förberedelser som skådespelarna fick genomgå och allt annat man förväntar sig av en slik dokumentär. Tja, det är ganska mycket som hinns med på 25 minuter.Grejen är att det inte finns så mycket mer på disc 2. Två dåliga trailers och lite textinfo. För snålt, tycker jag helt klart. Å andra sidan är bild- och ljudkvalitet på själva filmen oklanderlig.
Originaltitel: Saving Private Ryan
USA, 1998
Regi: Steven Spielberg
Med: Tom Hanks, Edward Burns, Tom Sizemore, Matt Damon, Jeremy Davies, Adam Goldberg, Barry Pepper, Giovanni Ribisi, Vin Diesel
Genre: Drama, Historia, Krig
Teman: Andra världskriget
Ingår i följande teman
