True Romance (1993)
Storartad eskapism om eskapister
"Hopefully that will clear up the 'how full of shit am I' question that you've been asking yourself."
Några av de bästa ögonblicken i "Kill Bill: Volume 2" består av dialoger med en laddad känsla av hot i luften. Man lyssnar på orden på helspänn, säker på att ett oväder av våld snart kommer bryta ut. I de stunderna minns man varför Tarantino efter bara några filmer som manusförfattare och/eller regissör blev ett namn man nämnde med vördnad, snarare än den automatiska sympati namnet idag frammanar hos mig. "True Romance" är en av de där filmerna som etablerade honom som den hotfulla dialogens moderna mästare. Det var också här som Tarantinos beundran för Sonny Chiba (som fick en roll i "Kill Bill") först blev uppenbar. Den viktigaste skillnaden mellan "True Romance" och "Kill Bill: Volume 2" är att den förstnämnda är fylld av darlings som gör filmen trevligare snarare än bara längre.
Min första titt på "True Romance" var en bioupplevelse som jag rankar högt. Det kändes som något nytt som dök upp. Uppkomlingen Tarantinos sköna dialog i händerna på slipade regissören Tony Scott, vars kompetens plötsligt fick en vettig användning. Scotts better-than-life-ljussättning och stiliserade bildspråk har aldrig passat bättre. Alla duktiga skådisar i minnesvärda biroller, och våldet som stundtals gick utanpå det underhållande och stack i ögat på ett sätt jag aldrig väntat mig.
Det är fortfarande en relativt helgjuten filmupplevelse att avnjuta denna särling till film. Särling, för att den inte har något eget utan frodas på klichéer, men behandlar dem så väldigt bra och så eget.
Christian Slater, som efter coola ungdomsfilmer som "Heathers" och den underskattade "Pump up the Volume" bland annat hade slösat bort sin talang i skräp som "Kuffs", fick här en roll som gjuten för honom - pratglad och nånstans mitt emellan geekig ooch cool. Och Rosannas syster nådde berömmelse i ett slag för sitt naturalistiska porträtt av Alabama. Och det är välförtjänt med tanke på att hon lyckas få rader som "I swear from this moment forth" att låta helt naturliga.
Clarence lever sitt liv i Detroit och i fantasins värld. Han jobbar i en serietidningsaffär och går på bio på kvällarna och sedan är det väl inte så mycket mer. Han är något av en loser, som i filmens öppningsscen försöker välta en kvinna på en bar med en uppenbart inövad (om än uppriktigt menad) patentmonolog om Elvis. Allt förändras när han av ganska lustiga skäl gör Alabamas bekantskap. Att hon inte är vad han tror när han till sin häpnad scorar med henne utan större problem, gör inte så mycket. Sann kärlek har väckts, och en mordisk hallick är inget som skrämmer. Clarence, som lever sitt liv bland hjältar, tvekar inte inför chansen att själv pröva på hjälterollen. Konsekvenserna av hans spontana handlande blir att de lyckliga tu plötsligt har en väska full med knark, och eftersom de inte knarkar själva är väl det enda vettiga att försöka kränga den.
Mycket våld blir det. Våld som känns påfallande opolerat, samtidigt som det är väldigt skickligt gjort. Våld som gör ont helt enkelt. Det blir också mycket prat och oväntade vändningar. Det blir också underhållande, med en helt annan oskuldsfullhet och charm än i exempelvis "Natural Born Killers", Oliver Stones varken-eller efter ett annat Tarantino-manus med vissa gemensamma nämnare.
Elvis (Val Kilmer) återkommande besök i Clarence huvud ("I like you Clarence, always have, always will"), scenen på taket när de blir kära på riktigt, den grymt laddade dialogen mellan Christopher Walken och Dennis Hopper (särskilt tung eftersom Hoppers karaktär är en av de snällaste han spelat), James Gandolfinis (numera superstjärna i Sopranos) besök hos Alabama på motellet och den följande, smått outhärdliga bataljen, Brad Pitts roliga knarkarroll och inte minst Hans Zimmers underbart sköna musik är delar som tillsammans gör "True Romance" till en riktig klassiker. Och förstås Clarence möte med Drexl, en nästan oigenkännlig Gary Oldman. Det är så skruvat och Clarence coolhet så osannolik och det är så himla bra på så många sätt.
Helt oavsett det faktum att Tarantino inte regisserat "True Romance" så känns den lite som en förövning till mästerverket "Pulp Fiction". Det här är inte realistiskt. Filmen är inte gjord för att tas på allvar, men när man väl ser den blir man riktigt uppslukad. Det är väl eskapism om något?
© Anders Lindahl
2004-05-16
Tack till Atlantic Film för recensionskopia
DVD / Blu-ray
Atlantic Films utgåva har de lyckats riktigt bra med vad gäller paketeringen. Den ser cool ut, helt enkelt. Ruffig och samtidigt lite påkostad, med beprövade och fungerande medel.Några kommentarsspår finns inte. Det relativt kortfattade extramaterialet - huvudsakligen bestående av promointervjuer och lite B-rollklipp - som ligger på skiva två kommer väl inte ge dig några enorma nya insikter, men visst är det mysigt såhär 10 år efter premiären att se de inblandade såsom de tedde sig då. Tarantino omnämns förstås med entusiasm i nästan varje intervju, vilket bara ökar på känslan av att "True Romance" är en Tarantino-film betydligt mer än en Tony Scott-film.
Det finns fler recensioner på den här. Läs mer >>
Originaltitel: True Romance
USA, 1993
Regi: Tony Scott
Med: Christian Slater, Patricia Arquette, Dennis Hopper, Christopher Walken, Gary Oldman, Chris Penn, Tom Sizemore, James Gandolfini, Michael Rapaport, Saul Rubinek
Genre: Action, Drama
Hemmabio: 2021-07-23
Det finns 2 recensioner. Läs mer >>
