Mystic River (2003)
Mångbottnad modern tragedi
Just i detta nu, när detta formuleras på skärmen framför mig, är det väl tre månader sedan en snubbe i biljettluckan svarade "jo, den kommer nästa vecka", på en direkt fråga. Ovanför luckan på ett av biopalatsen i Quito tronade stillbilder på en dyster Tim Robbins och en Sean Penn med eld i blicken, omsvärmad av poliser. Nu så, lagom till Oscargalan, börjar de nominerade filmerna som dröjt rulla in på repertoaren i staden. Bättre sent än aldrig - ursäkta klagomålen från en som väntat.
Sorg, skuld, samvetskval och något så obsolet som synd, alltså substantivet synd, det som man kan sätta artikel framför i svenskan och inte bara är "synd", dessa teman är märkvärdigt aktuella i några av de senaste av de bästa filmerna som nått den breda marknaden nyligen. Förutom den här filmen är det väl främst "21 grams" jag har i åtanke när jag försöker se en trend, eller rent av ett uppvaknande inför publikens behov av allvar i underhållande och engagerande filmform. Ett ödesdrama i gammal god (eller ond?) grekisk anda, har Clint Eastwoods version av Dennis Lehanes roman kallats. Bland annat.
Lehane har skrivit två av de absolut mest läsvärda böcker i kriminalgenren jag läst i mitt liv. En heter "Svart nåd" ("Prayers for rain" i original) och är en riktigt hårdkokt historia, som något av Andrew Vachss med färre korstågstendenser och mer berättarglädje. Den påstås också vara påtänkt som filmstoff. Den andra heter på svenska "Rött regn", men filmen har behållit sin originaltitel även i Sverige. Det börjar med tre kompisar i Boston på 1970-talet, i ett område med en ansenlig andel innevånare ättade efter irländska immigranter. De tre splittras efter en händelse i barndomen. En av dem kliver in i fel bil och kommer tillbaka efter fyra dagar, då han lyckats rymma från sina plågoandar, två pedofiler som presenterat sig som poliser.
Ingenting blir sig likt - för någon i trion. 25 år senare löper trådarna samman igen efter att de bara haft ytlig kontakt däremellan. Jimmy, den som i unga år tog initiativen till flest äventyrligheter, har efter en vända bakom galler stadgat sig och blivit familjefar. Sean är nyligen separerad, till yrket brottsutredare hos delstatspolisen. Dave, den som steg in i fel baksäte den ödesdigra dagen, är gift och har en son, men har fortfarande inte blivit hel inombords efter sin skräckupplevelse. Nu hittas Jimmys äldsta dotter mördad, Sean utreder fallet och Dave var en av de sista som såg offret i livet. Spelet kan börja. Om.
När man läst förlagan till en film och den gjort starkt intryck är det ibland svårt att avgöra vad man verkligen ser. Det är lätt hänt att man fyller i luckorna själv, Till att börja med verkar många tidiga avsnitt rapsodiskt, lite ryckigt återgivna, men Eastwood och manusförfattaren Brian Helgeland (med "LA Confidential" på meritlistan) har egentligen fått med det viktigaste. Om man nu inte gör en film kring tre timmar, eller en TV-serie i fem avsnitt så tvingas man till många svåra val eftersom råmaterialet är så rikt.
Boken har, som det brukar heta, flera "lager", många av dem på det psykologiska planet. En stor del av dramatiken tar plats på insidan av personerna. Där finns en uppsjö av tankekedjor som Eastwood försökt få med brottstycken av och mer går nog inte att begära. Clintan har som regissör aldrig varit direkt experimentell utan ångar på i klassisk, för att inte säga konservativ stil. Men här berättas en historia framför allt annat. Kanske tog han sig vatten över huvudet som kompositör också, men jag kommer över tveksamheterna där efter en stund. Det verkar viktigare att knyta ett sorgband kring bilderna med musikens hjälp än att alltid göra en lätt identifierbar thriller. Och till eftertexterna ligger det musikaliska temat helt rätt i tonläge.
Vyer över floden som gett namn till filmen återkommer med jämna mellanrum och den har en avgörande roll för handlingen, men jag bör inte gå närmare in på vilken. Det finns fler metaforiska bildval, som repetitionen av en bil som försvinner i fjärran vid två nyckelscener. Det finns där medvetet, men inte så betonat att det skriker efter beröm för sin symbolik. Eastwood låter publiken tänka till på egen hand och, just det, har man boken i bakhuvudet gör man gärna en del av jobbet själv.
Det är också, vilket bör nämnas även om det kanske kan verka självklart med tanke på rollistan, en väl spelad film. Sean Penns Oscarnominering för porträttet av den komplexe, motsägelsefulle Jimmy är knappast oförtjänt - även om han tveklöst vore lika väl värd att belönas för insatsen i "21 grams". Men med två sådana bedrifter samma år har han nog tjänat ihop till priset, även om juryn inte ska ta sådana hänsyn egentligen. Tim Robbins gör verkligen en av bördor tyngd Dave. För tung? Nej, hans tolkning kanske gränsar till överarbetad och han ser mer åldrad ut än bokens bild av Dave, men det står ändå upp för en granskning av trovärdigheten. Marcia Gay Harden är lite av samma nervknippe som i "Mona Lisas leende", med samma behov av att kontrollera paniken som blossar upp inombords. Kan man tro på henne också? Ja.
Kevin Bacon får en mer strikt välpressad snutkostym att fylla ut, men har ett väloljat samspel med Laurence Fishburne i en behärskad variant av den välbekanta snutjargongen vi sett så många gånger. En parentes är att Fishburnes karaktär kallas "Whitey" och i boken är han inte alls afroamerikan, men i filmen väljer man att inte göra någon uttalad poäng av smeknamnet.
Är det här det bästa som Clint Eastwood varit inblandad i? Jag måste väl i ärlighetens namn erkänna att jag fortfarande inte sett en hel Dirty Harry-film eller, ännu mer pinsamt, någon av hans spaghettiwesterns. Där, så var det sagt. Irländarna i Boston är inte de enda som bär på mörka hemligheter. Men jag noterar gärna hans utveckling som regissör och tänker man tillbaka på mitten av 1980-talets "Heartbreak ridge" är skillnaden rent chockerande. Har ni sett en sämre slutsträcka i en film med anständig budget? Hans brutala westernepos "De skoningslösa" häromåret har kanske fått lite mer beröm än det verkligen förtjänar och i övrigt har han hittills visat sig mer trygghetstörstande än riskvillig bakom kameran. Duktig, driven, men...
"Mystic river" är kanske inte den helt igenom himlastormande briljanta filmversion av denna lysande litterära lagerlokal som vore möjligt, men det är en arbetsseger, en mångbottnad modern tragedi som både ger mörka insikter om människan och inger hopp för mänskligheten. Den är dialogdriven och på ett positivt sätt personfixerad, börjar ganska försiktigt för att sedan bygga upp, bit för bit, mot en magnifik uppgörelse där två parallella förlopp tänjer spänningen till bristningsgränsen (trots min vetskap om upplösningen). Och den slutar där den ska, vilket jag - hädelse eller ej - hävdar att konkurrenten om Oscarplaketten "Sagan om konungens återkomst" inte gjorde. Min beundran för Peter Jacksons mammutprojekt tappade i alla fall några procent de sista 20 minuterna av den avslutande delen i trilogin. Finns det för övrigt något svårare moment i filmskapandets värld än just finalen?
© Johan Lindahl2004-02-27
Det finns fler recensioner på den här.
Läs mer >>