Sagan om konungens återkomst (2003)
Ett mästerverk seglar i hamn med några smärre revor i seglen
Och så var det slut.
Känslan som fyller mig är inte i första hand vemod utan lättnad. Eftersom jag dumt nog i väntan på trilogins avslutning passat på att lyssna om böckerna (inlästa av Rob Inglis - världsklass), inte en utan två gånger, finns händelserna alltför klart inpräntade i minnet för att jag ska kunna bortse från originalhistorien och se filmen helt på dess egna villkor.
Så, utan att alls vilja det, prickar jag halvt omedvetet av punkt efter punkt, berömmer tyst Jacksons team för beslutet att behålla någon udda men skön scen eller för en smart förkortning av en annan, och känner en konstig, kortvarig blandning av fascination och oro när handlingen tillfälligt viker av åt ett håll som Tolkien aldrig förutsett. Fascination, för att det är roligt att bli överraskad. Oro, för det kan ju bli helt fel. Kortvarig, eftersom filmen hela tiden styr in sig på "rätt" spår igen.
När eftertexterna rullar inser jag hur extremt trogen filmen ändå är sin bokförlaga, på sitt extravaganta, komprimerade sätt. Det är inte i första hand skillnader i händelser som gör filmen till en i viss mån annorlunda upplevelse utan skillnaden i tempo. Det är mycket som ska berättas, så det finns inte alltid tid att stanna upp ens i nyckelscenerna. Scener i böckerna som gjort ett outplånligt intryck på mig hinner här inte alltid nå sin fulla potential. Det ska bli väldigt intressant att se den förlängda versionen. Kommer vi att få se mer av.... kommer det sägas rent ut att...
Att filmen är närmare tre och en halv timme trots alla genvägar och förkortningar beror till viss del på att avtoningen är så långsam. Men så måste det vara. En så lång film kan inte sluta tvärt, och "vad som hände sedan" är på sitt sätt en viktig del av historien. Och om det känns på gränsen till för smörigt ibland så kan jag ändå inte med gott samvete reta mig på det. Varför ska det inte få vara lite smörigt? Är det inte rentav oundvikligt?
Bland saker att kritisera finns också en tydlighet i vissa dialoger och monologer som gränsar till det överpedagogiska och ett onödigt grönaktig färgskimmer kring ett gäng karaktärer som jag trodde att Jackson skulle göra betydligt otäckare.
Men vad hjälper det. För varje liten invändning kommer jag lika lätt på tio saker att berömma och många gånger överträffar filmen även de löjligt höga förväntningar man bär på. Den allra största behållningen är för mig Minas Tirith. Inte bara det häpnadsväckande slaget i och omkring borgen, utan stället i sig, visualiserat med en kraft och fantasi som tar andan ur mig. Här får jag av filmen något min egen fantasi aldrig riktigt förmått fixa; en konkret, detaljrik och övertygande bild av den plats som fascinerat mig mest av alla Tolkiens slott och kojor. Stadens herre, Denethor, har helt i filmernas tradition spetsats till som karaktär, blir en nästan dekadent figur snarare än den stolte men missledde mannen ur böckerna, men resultatet fungerar fantastiskt. Eowyn får äntligen visa vad hon går för, och om någon tycker sig skönja tillägg från politiskt korrekta manusförfattare så kan jag nämna att filmen här följer boken tätt i allt väsentligt. I Sams och Frodos del av sagan finner vi att Shelob är precis så vidrig som man föreställt sig och att Minas Morgul liksom lyser grönt.
Utöver slaget vid Minas Tirith ligger den största spänningen just i det alltmer spända samarbetet mellan Frodo, Sam och Gollum. Klippningen mellan trions gräl och kriser och samlandet av stora arméer långt därifrån fungerar utmärkt. Hur stora dåd som än uträttas på slagfältet, hur eggande tal härförarna än håller för sina trupper, påminns vi om att det hela i slutändan är upp till en liten kille med ett allt större ego och ett sinne som balanserar på gränsen till vanvett. Gollum smider ränker bortom boken och spelar oskyldig med en touch av komik som är lätt att acceptera och Sam, som alltid känts som bokens hemliga huvudperson, får det utrymme karaktären förtjänar, i medgång såväl som i bittersta motgång. Det blir väldigt bra...
Givetvis kan man inte riktigt se en film för vad den är under de tidigare nämnda omständigheterna, när hjärnan varit irriterande aktiv och vaksamt analyserande under nästan hela filmen. Att sätta en femma på den blir mer ett konstaterande än ett ivrigt hurrarop. Det här är riktigt, rejält bra gjort. Det är en bragd. Ett stordåd. Så är det bara.
Men femman motsvarar också känslan som infann sig när jag lämnat bion och var på väg hem. En känsla av att sagan faktiskt berättats klart och berättats mycket, mycket väl. Böckerna kommer alltid stå för sig själva, fortfarande lika rik och oumbärlig läsning, men det här är Filmhistoria, och den har skrivits framför våra ögon.
© Anders Lindahl
2003-12-18
DVD / Blu-ray
2004 12 13Lagom till Lucia kom den då; Den Långa Versionen. Smått oroad av neggigt förhandsprat från en kollega som lyckats se den ett par dagar tidigare, men ändå djupt nyfiken traskade jag hemåt med fyrdisksboxen i väskan och de två föregående filmerna i dagsfärskt minne efter en lördag i ringens tecken.
Den långa versionen är, hör och häpna, längre. Den är alltså mer längre än vad de tidigare längre versionerna var längre. Men är den bättre?
Det skulle i alla fall inte förvåna mig om bok-oläsare uppskattar det tydligare sätt på vilket vi får se Aragorns, Gimlis och Legolas göromål efter att de mött de döda i berget. Den korta versionen kändes här snudd på obegriplig - plötsligt dyker de upp vid Minas Tirith i en båt, som en Deus Ex Machina. Nu får alla veta varför, och dessutom under rätt komiska former höra en variant på den klassiska repliken "you and whose army?" Den föregående dödskallelavinen var så oväntad att jag först inte visste vad jag skulle tro, men så här i efterhand gillar jag den. Däremot kanske Gimlis spökblåsande och motvilliga bentraskande är lite för komiskt?
Två scener som jag saknade starkt har tillförts och har mycket gemensamt. Mötena med Saruman respektive "Saurons Mun" saknar båda en hel del av den elegans och de retoriska övningar som jag gillar i boken, men tillför behövlig känsla. Att låta Grima ta Saruman av daga här istället för i the Shire är förstås en god lösning under rådande omständigheter, och trollkarlens tumlande nerför Orthanc blir skönt dramatisk bildkonst. När Gandalf mot slutet slutligen resignerar vid åsynen av en gnistrande mithril-väst i fel händer, men Aragorn bara vägrar att tro att det är kört, så hittar filmen exakt rätt i den ton den valt; att människorna nu axlar ansvarsmanteln och faktiskt ser ut att kunna sköta jorden även utan magiska makters inblandning.
Det blir också mer av både Eowyn och Merry, samt den något mer framtidssäkra konstellationen Eowyn och Faramir, en spirande kärlekshistoria som man endast med stor uppmärksamhet kunde skönja i korta klippningen. Mer Minas Tirith i både ord och bild - som när Gandalf föreläser om numenorernas fall, och i en mer utdragen och tidsmässigt rimlig skildring av belägringen. Gandalfs möte med värsta vålnaden, innan denne lockas bort av Theodens annalkande ryttare, sitter inte alls fel. Aragorns läkekonst får vi också en påminnelse om, om än inte i närheten av bokens ganska långdragna återhämtningsskildringar efter Pelennor-slaget. Mer av det mesta, helt enkelt.
Generellt tycker jag att tilläggen tillför mer än de saktar ner. Allt faller mig inte på läppen, allt är inte så som jag föreställt mig eller hoppats, men även i fallet Konungens Återkomst är det den längre versionen jag nu och i framtiden kommer se som den Rätta.
(Den rätta filmversionen, alltså. Böckerna måste förstås fortfarande läsas.)
Utöver mer film finns här förstås också fyra kommentarsspår och två skivor fulla med extramaterial. Ni vet vad som gäller; antingen vill man tro att filmer tillkommer av sig själva, eller så vill man se allt detta.
Det finns fler recensioner på den här. Läs mer >>
Originaltitel: The Lord of the Rings - The Return of the King
USA / Nya Zeeland, 2003
Regi: Peter Jackson
Med: Elijah Wood, Ian McKellen, Liv Tyler, Cate Blanchett, Viggo Mortensen, Christopher Lee, Orlando Bloom, mfl
Genre: Äventyr, Drama, Fantasy
Svensk biopremiär: 2003-12-17
Teman: Belägringar Oscar för bästa film Sagan om ringen Tjugohundratalets bästa filmer
Det finns 2 recensioner. Läs mer >>
Relaterat ur russinbloggen
2003-11-18: Biljettsläpp för Konungens återkomst bestämt
Ingår i följande teman
