Sagan om konungens återkomst (2003)
En värdig avslutning
Man vet att det är något speciellt på gång när man på biografens pressvisning möts av ett säkerhetsuppbåd som närmast kan liknas med amerikanska flygplatser den 12 september 2001. Och visst är det en speciell tilldragelse – det är ju nämligen tredje delen i Peter Jacksons anspråkslösa lilla mastodont-trilogi om Härskarringen som ska visas. En trilogi som kostat diverse länders BNP att göra och säkert lär tjäna in åtskilliga länders diton under kommande år. En trilogi som säkerligen kommer att ta över ”Star Wars” roll som främsta inspirationskälla för framtida filmmakare och specialeffekt-snubbar. En trilogi som troligtvis också leder till att vi kommer att se en hel generation växa upp utan att bry sig om att läsa Tolkiens böcker – följderna av detta kan vi bara gissa oss till.
Efter att ha sett filmen kan man till en början konstatera att Jackson skapat en trilogi som är otroligt konsekvent. Man märker liksom aldrig av alla år det tagit att filma spektaklet. Filmerna hakar i varandra och fungerar verkligen som en helhet. Dramaturgin genom trilogin fungerar också klockrent – och även om man imponerats av tidigare klimax så är detta verkligen finalen med stort F. Datorerna har även de fått jobba på högvarv och även om det är betydligt mer effektspäckat i den här delen så är kvalitén tämligen konsekvent genom hela trilogin.
Det hela inleds med en efterlängtad scen som man nästan befarade aldrig skulle dyka upp, nämligen hur det gick till när Sméagol kom över ringen och påbörjade sin metamorfos till Gollum. En otäck scen som visar ringens kraft över de lägre stående varelserna. I Bakshis tecknade ”Sagan om ringen”-film från 1978 låg den här scenen alldeles i början men av någon anledning har Jackson valt att lägga den i slutet av berättelsen och det är givetvis klokt eftersom det är först nu som Gollum blir en nyckelkaraktär.
Därefter hakar filmen på direkt där föregångaren slutade. Merry och Pippin firar slaget vid Isengård som avslutade ”Sagan om de två tornen” och Sam och Frodo närmar sig Domedagsberget med en lurig Gollum i släptåg. Det dröjer dock inte länge innan kaoset bryter ut och precis som i föregångaren så är det förberedelserna innan de stora slagen som verkligen sätter pricken över i:t. De stora, högtravande talen till trupperna, Gandalfs stora ord rakt in i kameran som får en att känna att hela mänsklighetens öde verkligen står spel och den snåla tillströmningen av trupper som sår tvivel hos både karaktärer och publik om huruvida det verkligen är möjligt att slå tillbaka Saurons trupper.
Slaget vid Minas Tirith är nästan löjligt medryckande. Det tar flera oväntade vändningar och vi slipper scener som den stora stämningsdödaren i förra filmen, där Legolas surfar på sin sköld. Den här gången har dock Legolas nya trick i bakfickan som kanske irriterar vissa men som fick mig att jubla lite inombords. De enorma truppuppställningarna imponerar stort och när hjälpen äntligen kommer, med Rohans kung Théoden i spetsen, och rider rakt in i fiendehärden så går rysningar utmed ryggraden. Likaså när kungadottern Éowyn gör årtiondets hårdaste feministiska statement – rakt i fejan på den argaste ringvålnaden.
Det oavbrutna tempot och de bombastiska scenerna som avlöser varandra kan möjligtvis trubba av biobesökaren efter ett tag men vilken avtrubbning kan vara härligare än den här?
Frodo och Sams resa har ju tidigare varit en återgång till det lilla berättandet - en chans att pusta ut mellan striderna. Under deras vandring med Gollum har istället små detaljer som minspel och tonlägen varit avgörande men efter hand blir även denna sidohistoria minst lika krävande och fartfylld som de stora slagen. Besöket i honmonstrets håla utgör början på slutet och slår an en hårdare ton mellan de tre följeslagarna. När det så småningom börjar bli dags att bestiga Domedagsberget så förmedlas hopplösheten och den tvinande energin på ett sätt som lockar stor empati från publiken.
Ett par timmars högoktanig oavbruten action resulterar så småningom i en långsam avtoning, där lycka och tragik blandas om vartannat. Det blir kanske lite väl gråtmilt och utdraget mot slutet och även om undertecknad inte är riktigt övertygad om storheten i trilogins avrundning så måste man ändå tillstå att det fungerar. Det hördes ju faktiskt lite snyftningar från sina håll i salongen – såvida det inte handlade om snörvlingar från vinterkräksjukan.
Nåväl, nu får vi väl tacka Peter Jackson för den förnämliga underhållning han och hans medarbetare bjudit på under de senaste åren. Och visst ska det bli skönt att slippa ringen-hysterin nu på ett tag, såvida inte Jackson sätter igång med ”Bilbo” eller något liknande projekt med detsamma. Vi kan dock vara förvissade om att han med Ringen-trilogin skapat ett konstverk som, för att citera en viss tredagarsskäggstubbsgladiator, kommer att ”eka genom evigheten”. Även om var film för sig kanske inte är fullständigt fantastisk så är de tre filmerna samlade helt unika. Och i "Sagan om konungens återkomst" får vi äntligen höra hoberna sjunga, vilket bara det nästan är värt biljettpriset.
Det känns som om det är dags för undertecknad att börja läsa böckerna nu.
© Johan Hultgren
2003-12-10
Det finns fler recensioner på den här. Läs mer >>
Originaltitel: The Lord of the Rings - The Return of the King
USA / Nya Zeeland, 2003
Regi: Peter Jackson
Med: Elijah Wood, Ian McKellen, Liv Tyler, Cate Blanchett, Viggo Mortensen, Christopher Lee, Orlando Bloom, mfl
Genre: Äventyr, Drama, Fantasy
Svensk biopremiär: 2003-12-17
Teman: Belägringar Oscar för bästa film Sagan om ringen Tjugohundratalets bästa filmer
Det finns 2 recensioner. Läs mer >>
Relaterat ur russinbloggen
2003-11-18: Biljettsläpp för Konungens återkomst bestämt
Ingår i följande teman
