A Tale of Two Sisters (2003)
Skräck kan vara vackert
När den japanska skräckvågen börjar tappa fart är det tydligen Korea som tar över stafettpinnen. Och äntligen kommer det in lite nyheter i den psykologiska skräckgenren som adopterats av Japan men som redan visat tendeser på att stagnera.
”A Tale of Two Sisters” börjar i ett sjukhus där en läkare/psykolog frågar ut den unga Su-mi om anledningarna till hennes, näst intill, katatoniska tillstånd. Det hela mynnar ut i att vår berättelse tar sin början. Su-mi och Su-yeon är systrar och sedan deras mamma tagit livet av sig har de spenderat en åtskillig tid tillsammans i någon form av psykinstitution. Berättelsen tar sin början när de båda systrarna får komma hem till pappan och dennes nya fru. Styvmamman visar sig dock inte från sin vänligaste sida och verkar ha en hel del problem själv. Ett tydligt fiendeskap utvecklas mellan styvmamman och de båda systrarna, allt framför en helt oförstående och mentalt frånvarande far.
Så långt är allt klart och tydligt. Sedan spårar allt ur – på ett osymmetriskt och riktigt otäckt sätt. Systrarnas första natt och första morgon i hemmet blir veritabla mardrömsupplevelser när hjärnspöken från det förflutna kommer tillbaka för att sätta nya ärr i flickornas fragila sinnen. Finns det möjligtvis någon mer i huset? Eller har någon helt enkelt blivit spritt språngande galen?
Förutom tydlig inverkan av Hideo Nakata och andra horror-snubbar i öst så märks även en hel del David Lynch i filmen. Det läskiga kammardramat som spelas upp döljer rejäla twistar som verkligen balanserar på logikens kant. Surrealismen bryter också in titt som tätt. Styvmamman bjuder till exempel in sin bror och hans fru på middag i en scen som man utan tvekan kan jämföra med middagsscenen i Lynchs ”Eraserhead”.
På samma sätt som i ”Mulholland Drive” behandlas också frågor om den egna identiteten och tematiken tar sig ibland närmast freudianska former. Inte bara i karaktärerna utan även i omgivningen som nästan bildar ett eget narrativ. ”Tale of Two Sisters” är nämligen den snyggaste filmen jag sett sedan ”Chrouching Tiger, Hidden Dragon" – färger, mönster och texturer fullkomligt översvämmar bildrutorna, något som måhända rimmar illa med dess asiatiska rysarkonkurrenter, där fadda, urvattnade färger och tomma ytor dominerar, men som verkligen får den att sticka ut. Den otroligt rika och vackra scenografin bidrar till stämningen och den som gillar att analysera Mise en scéne ruta för ruta har ett veritabelt ymnighetshorn att ösa ur. Fotot är briljant.
Även om lugnet dominerar filmens största stycken så finns dock skräcken där hela tiden. Många scener är riktiga nagelbitare och undertecknad som är härdad filmtittare kände blunda-impulsen vid ett par tillfällen – ett kärt återseende för övrigt då just denna impuls lyst med sin frånvaro sedan något decennium tillbaka. Men det blir liksom aldrig skräck för skräckens skull, utan alltid som en naturlig följd av den händelsutveckling som manuset erbjuder. Filmen tar sina karaktärer på allvar såväl som de händelser de råkar ut för. Story-twistarna dugger tätt mot slutet men som åskådare kan man vara förvissad om att det inte är billigt hokus-pokus som får en att studsa i bio/video-fåtöljen.
Filmbolaget Dreamworks, som spelade in en sämre, amerikansk remake av Hideo Nakatas ”Ringu”, har även köpt rättigheterna till ”A Tale of Two Sisters” och man kan redan nu börja fantisera om de olika sätt som filmen kan förstöras på. På något sätt kan man den här gången ha viss förståelse för de som vill ha en lite klarare och rakare historia – regissören Kim Ji Woon tar då och då otydliga hopp i tid, rum och logik som säkert kan frustrera otåliga filmtittare. Men trots det så är det ändå det som är tjusningen - det känns som om man har alla pusselbitar för att lösa filmen men när man väl börjar lägga pusslet är det ändå något som saknas. När filmen beskådas för andra gången ter sig dock det ologiska pusslet helt plötsligt fullständigt logiskt, även om vår fantasi fortfarande har en del att jobba med – och filmen blir en ny upplevelse som utan tvekan är en av de mest begåvade och innovativa skräckupplevelserna det här decienniet.
© Johan Hultgren
2003-12-02
Originaltitel: Janghwa, Hongryeon
Sydkorea, 2003
Regi: Kim Ji-Woon
Med: Lim Su-jeong, Mun Geun-yeong, Yum Jung-ah, Kim Kap-su
Genre: Drama, Skräck
Svensk biopremiär: 2005-03-25
Teman: Tjugohundratalets bästa filmer
Relaterade artiklar
Asiatisk skräck möter Jung
Ingår i följande teman
