Spy Game (2001)

Melodrama i uppskruvad takt

3 russin

För tiotalet år sedan hade svaret varit enkelt. Vem är mest begåvad av bröderna Scott? Ridley hade en lång meritlista med "Alien" som konstnärlig och (tror jag) kommersiell krona på det berömda verket. Tony hade "Top Gun" som kommersiell (men knappast konstnärlig) höjdpunkt och en handfull hantverksmässigt habila men i övrigt ointressanta filmer i sin CV. Han var bruksfilmaren. Ridley var visionären - som började trampa vatten, medan yngre broder Tony valde manus med mer omsorg (eller fick fler att välja på, vad vet jag?). Förutom att deras filmer är stilistiskt allt svårare att skilja från varandra, är bägge numera ungefär lika drivna. Och ojämna.

"Enemy of the State" är Tonys mest lyckade film hittills. Där fungerar det högt uppdrivna tempot, feberkurvefotot och staccatoklippningen hela vägen utan att det bara blir en kylig exercis. Där började också någonting liknande samhällskritik smyga sig in. Övervakningssamhället och de amerikanska säkerhetsorganens oinskränkta insyn skildrades på ett underhållande sätt som inte kändes helt utopiskt utan lämnade en del tankar efter sig. Efter elfte september 2001 har de frågorna blivit mer aktuella än någonsin.

"Spy Game" handlar om övervakning i ett internationellt, inte lika profetiskt perspektiv. Spioner, i brytningen mellan "old school" (som Redford kallar det i filmen) och total teknikfixering. I matchen, om det nu existerar någon, Tony Ridley, är det alltså det här som ska jämföras med "Black Hawk Down". Det blir ganska jämnt. "Spy Game" är mindre ambitiös, men kanske mer tillfredsställande sett utifrån syftet, som verkar vara underhållning först och eventuellt ett budskap lite i marginalen.

USA, ett tiotal år tillbaka. CIA-agenten Bishop ( Brad Pitt) har fängslats i Kina efter ett fritagningsförsök av en fånge och står inför en snar död. Hemmafronten vill ja, vadå? Stora intressen står på spel och det är inte säkert att den lilla invigda cirkeln inom CIA sätter en anställd i första rummet när stora affärer står på spel. Bishop sägs ha handlat på eget bevåg, utan firmans välsignelse. Han värvades en gång i tiden av Nathan Muir (Redford) som - kliché! -gör sista dan på jobbet i Langley, Virginia (CIA:s flitigt filmade högkvarter). Muir pumpas på info om sin adept men inser att han blir en bricka i elakt spel. Spionspelet som han själv introducerat Bishop i. Du ska skaffa dig kontakter och utnyttja dem, men var beredd att offra dem. Ge aldrig bort mer än du får och bli aldrig beroende. Eller förälskad. Ideologin är inte särskild framhävd här. Jobb är jobb eller handlar det om "the greater good" som Muir vill övertyga Bishop om, i en av alla tillbakablickar som halva filmen består av. Deras relation rullas upp genom oroliga zoner världen över, parallellt med internt munhuggeri och manipulation i CIA-kvarteret.

Det är lite märkligt att just nu se alla amerikanska filmer med storpolitiska inslag i ljuset av de brinnande skyskraporna på Manhattan. Än så länge kan man förutsätta att alla frön till idéer föddes före dess, förmodligen att manus och oftast även inspelningar fullbordats före september 2001. I vissa fall har även premiärer påverkats, eventuellt skjutits upp av kända skäl. Men inte länge till "Black Hawk Down" har hyllats i USA och lockat stora skaror, som kanske skulle hållit sig hemma om det inte funnits behov av nationell samling. Det är intressant att fundera på uppslagens ursprung och jämföra med den effekt de kan uppnå idag. Men vad filmerna ändå avslöjar, kanske omedvetet, är ju att vi knappast lever i en helt ny post-elfte-september-värld. Allt har inte förändrats i ett slag, men mycket har spetsats till.

Jag vet inte heller om "Spy Game" är en, vad Filmkrönikan skulle kalla systembevarande film. Systemomstörtande är den i alla fall knappast. Möjligen försiktigt självprövande. Hur och med vilka medel ska "the greater good" i världen bevakas med The True American Way som rättesnöre? Men filmen undviker elegant att ta någon tydlig ställning i kontroversiella frågor. Det är mer realistiskt än James Bond, men mer lekfullt och publikfriande än 70-talsparanoia typ "3 dagar för Condor", där ju Redford gjorde en av sina första minnesvärda insatser.

Redford är för övrigt väldigt välplacerad i rollen som Muir. Han spelar aldrig över utan lever på sin fårade, faderliga utstrålning som säger "Lita på mig så kommer du levande hem, även om det jag säger verkar vansinnigt". Pitt är OK, i en OK film. Det mesta är helt enkelt OK. Det blir mer och mer av tickande klockor och tidsjakt utan komplicerade orsak- och verkansamband ju närmare slutet vi kommer. De mer utmanande sidospåren finns främst kring mitten och utvecklas aldrig riktigt.

"Spy Game" är ett melodrama i monstruöst uppskruvad takt, en typisk Tony Scott-film på många sätt. Gags finns det några stycken, som när en avgörande transaktion förhandlas fram med Baywatch i bakgrunden. Det finns också en rätt fet produktplacering. Vad annars ska man kalla det när Pitt och Redford zoomas in på ett tak i Tyskland där en ensam reklamskylt tronar mitt bland oceaner av grå betong utan konkurrens av andra sådana dekorationer.

Något kan nämnas om birollerna: Catherine MacCormack gör kvinna som komplicerar Bishops liv på ett så övertygande sätt som filmen kräver. Hon är ganska oglamourös och än så länge lite igenkänd, trots medverkan i "Braveheart". David Hemmings (känd från 60-talsklassikern "Blowup") är en trulig typ som utgör Muirs kontaktnät i Hongkong. Och den verkliga cameoinsatsen gör Charlotte Rampling som diplomatfru med dunkla avsikter.

Filmen utspelas alltså i de omedelbara efterdyningarna av kalla kriget. Det verkar som om världen börjar blir lite för komplicerad för kostymerna i Langley.

- Kommer ni ihåg när vi kunde skilja på de onda och de goda? frågas det någonstans i filmen.

Visst var det bättre förr.

© Johan Lindahl
2002-03-22



Originaltitel: Spy Game
USA/Storbritannien, 2001
Regi: Tony Scott
Med: Robert Redford, Brad Pitt, Catherine McCormack, Stephen Dillane, Larry Bryggman, Marianne Jean-Baptiste, Michael Paul Chan, David Hemmings

Genre: Thriller
Svensk biopremiär: 2002-02-08







     

Dela |