Signs (2002)

Sämre än debutfilmen, bättre än senaste

Säga vad man vill om M. Night Shyamalan, men han har ambitioner - som inte alltid slår in fullt ut. I "Sjätte sinnet" gjorde de det, i en nästan unik pakt mellan thriller med övernaturlig dimension och gripande kärlekshistoria. I "Unbreakable" blev blandningen av serietidningsäventyr och skildring av äktenskapskris mer ansträngd. Filmen föll isär. Suggestionskraften slirade och slog över i nästan skrattretande sökta effekter. Men mannen med sin yrkeskårs förmodligen mest iögonenfallande namn vågar fortfarande utmana ödet och följa spår som kan bli både för sentimentala och för verklighetsfrämmande för att ta på fullt allvar.Det är värt viss respekt.

Twisten man kan vänta sig vänder den här gången inte upp och ner på perspektiven utan är mer av symbolisk natur. Men symboler är viktiga i "Signs". Under och tecken, uteblivna under och tecken - eller slumpens skördar. Vad gäller?

Graham Hess (Mel Gibson) är präst, eller rättare sagt före detta präst, som tappat tron efter hustruns tragiska död i en olycka. (En liten vinkning, möjligen, till vampyrsplatterkomedin "From dusk till dawn", utan några övriga jämförelser). Han bor ihop med sina barn och sin yngre bror Merrill (Phoenix) som alltid haft Graham som sitt stora föredöme. Familjeförhållandena klargörs efterhand i en film där Shyamalans handlag känns igen. Det är rysarattribut parade med vardagliga irritationsmoment, glädjeämnen och allt däremellan. Humorn släpps också fram tydligare än i regissörens tidigare filmer.

Som UFO-skeptiker eller i varje fall måttligt fascinerad av alla engagerat framförda teorier kring konspirationer, undangömda aliens i amerikanska öknen och alla turerna kring just de mönster i åkrar som filmen utgår från, är jag egentligen fel person att bedöma "Signs" storhet i science fiction och ”The truth is out there”-genren. För mig är TV-serien "Arkiv X" ungefär lika överreklamerad som den där före detta lastbilschaffisen från Memphis som förförde ungdomen med häftiga höftrullningar och blöta blickar innan han åt ihjäl sig på gigantiska ugnsbakade limpor med jordnötssmör och honung. (Om han nu inte håller till på någon annan planet som envisa rykten gör gällande). Men filmens huvudpersoner är också skeptiska. De mystiska mönstren brukar bero på att nördar som aldrig fått några flickvänner inte kommer på något bättre sätt att få uppmärksamhet, resonerar bröderna Hess i ett tidigt skede.

Och gradvis övertygar Shyamalans förmåga att i varje fall skrämmas. Så länge han likt en Hitchcock suger på karamellen och är sparsam med de synliga hoten. Här kan skönjas ett distinkt släktskap med "Fåglarna". Men han når inte riktigt upp till den ribban. Och det är ju inte så många som gör. Som bäst använder han ljud i symbios med dröjande bilder, såväl panoramavyer som kvicka åkningar på ett originellt eller åtminstone klokt och effektfullt sätt.

Och även när han släppt på den riktiga mystiken och det är uppenbart vad som håller på att hända kommer chockeffekterna punktligt och stötvis, ibland så väl annonserade att man kan ta på dem innan det smäller, men samtidigt så häftigt att man hajar till ändå. Han utnyttjar trick vi sett förr som om vi inte sett dem så ofta som i alla fall jag trodde attjag hade gjort.

Men det finns redan en film från årets skörd (OK, det var en billig vits i sammanhanget) som använder samma metoder ännu bättre och mer konsekvent. "The Others" avslöjar svagheterna i "Signs" genom sin blotta existens och timing att komma några månader före. Shyamalan klarar inte riktigt att få mig att känna det jag anar att han vill att jag ska känna när han drar på det stora artilleriet, höjdpunkterna kommer, himlens alla hemligheter uppenbaras och näsdukarna ska fram.

Det är respektingivande att han vågar hålla fast vid den religiösa tråden som blir mest elektroniskt laddad i ett nattligt samtal mellan bröderna Hess. Men teologin blir till slut ganska trubbig om man ska ta de existentiella inslagen på allvar. Är allting som händer tillfälligheter eller är varje avgörande ögonblick del i en förutbestämd plan in i minsta detalj? Det är liksom antingen eller som gäller.

M. Night Shyamalan, manusförfattare, regissör och den här gången även birollsinnehavare, gapar efter mycket men håller fast vid sin historia och håller spänningen vid liv bättre än senast. Om han någonsin lyckas övertrumfa sin genombrottsfilm är däremot högst osäkert.

Av skådespelarna här är förresten Abigail Breslin som den lynniga lilla dottern Bo en uppenbarelse. Hon är esset i de scener som har mest humor och har ett minspel över hela registret som de äldre kollegerna här kanske borde gå hem och återuppväcka hos sig själva.

© Johan Lindahl
2002-10-08

Originaltitel: Signs
USA, 2002
Regi: M. Night Shyamalan
Med: Mel Gibson, Joaquin Phoenix, Cherry Jones, Rory Culkin, Abigail Breslin, Patricia Kalember, M. Night Shyamalan

Genre: Religion/filosofi, Skräck
Svensk biopremiär: 2002-08-30
Hemmabio: 2024-12-10

Sök