Shanghai Noon (2000)
Osannolikt underhållande
Att Owen Wilson kan vara rolig märktes förstås i "Armageddon" och i viss mån i den urusla re-maken på "The Haunting", men efter att ha sett "Shanghai Noon" tvekar jag inte (inte mycket iallafall) inför att kalla honom ett komiskt geni. Han har en helt egen, dräggig och ganska slö, stil att leverera repliker som ofta lyfter dem från roliga till riktigt superskoj. Att para ihop honom med Hongkongs snällaste actionhjälte Jackie Chan i en lite tramsig men välgjord westernrulle är ett drag med mycket lyckade konsekvenser.
Kommer ni ihåg "Red Sun" (eller "Soleil rouge")? En 70-talsfilm där Charles Bronson och Toshiro Mifune samarbetar i jakten på ett samuraisvärd i den amerikanska västern. Asiatiskt mötte vilda västern i en kombination jag aldrig glömt. Kanske gillar jag den här filmen extra mycket för att den på sätt och vis påminner om den klassikern, fast på ett eget och väldigt underhållande sätt, där Japan bytts ut mot Kina, och hårdingen Bronson bytts ut mot den närmast hippieliknande snällgangstern Wilson.
Lucy Liu kunde slåss innan hon gjorde "Charlies änglar". Så ser det iallafall ut här, när hon får kicka och slåss lite i rollen som kinesisk prinsessa som under falska förespeglingar luras från den trygga förbjudna staden i Kina och hamnar i USA, där hon till sin fasa inser att hon blivit kidnappad av den elake Lo Fong (Yuan). Jackie Chan är den lite misslyckade soldaten som får göra de Tre Bästa Soldaterna sällskap på resan till USA, för att betala lösensumman. Givetvis går det inte enligt planerna. Chan hamnar på avvägar och inger sig i ett grälande samarbete med Wilson, som svikits av sitt gäng och lockas av tanken på lådan med guld som kineserna tagit med sig för att köpa prinsessan fri. Filmen påminner ganska tydligt om "Rush Hour", fast hundra år tillbaka i tiden. Den här är bättre.
Unikt i den här sortens action-komedi är att filmandet är ovanligt snyggt. Utan förlitande på stiliserade slow motion-sekvenser eller digitalt fifflande, görs många slagsmålsscener till riktigt läckra bilder. Även landskapen används till rejält vackra tavlor. Filmarna verkar ha totalt ignorerat att det här är en lättviktig underhållningsfilm, och gått in stenhårt för att den ska vara snygg också. Man kan bara tacka.
Det finns ansatser till att berätta mer än en vanlig actionskröna här. Prinsessan lämnar den förbjudna staden frivilligt, och trots att hon hamnar i USA under olyckliga omständigheter, som fånge, vill hon ändå stanna kvar. Hon känner att hon kan hjälpa sina landsmän bättre där, när hon ser hur illa kineserna behandlas i det nya landet. Det fladdrar hastigt förbi, men om man letar efter ett särdrag i filmen finns det väl här. Kineser i västernfilm brukar ju alltid bara vara de som bygger järnvägar och aldrig säger någonting - här får de en chans att bli lite mer. Säkert finns det en betydligt längre historia att berätta på temat. En annan undanskuffad minoritet, indianerna, representeras främst av den indiankvinna som Chan efter en berusad natt till sin förvåning plötsligt är gift med. Hennes roll blir inte att stå vid spisen, utan att ständigt dyka upp och rädda Jackie i sista sekunden. Inte mycket till äktenskap är det, men allt ordnar sig för alla på slutet.
En sympatisk ton kan man räkna med i en Jackie Chan-film, och visst är det illa trivsamt här med. I Hongkong var ju Chan en skådespelare som lärare rekommenderade skolbarnen att se, för han var en bra förebild och alltför skrämmande blodsutgjutelser och vågade sexscener lyste med sin frånvaro. Samma ton präglar ofta de filmer han väljer att göra i USA. Inget alltför otäckt inträffar, och hela hans stil är ett slags exempel på hur man borde bete sig här i livet. Det blir dock inte plågsamt mästrande. Tarantino sa en gång "När man ser en Jackie Chan-film vill man vara som han", och jag kan bara instämma. Jackies karaktärer är snälla och ofta lite tafatta men kan slåss och klarar i slutändan av allt de tar sig för. Här trixar han till exempel ihop ett slåssredskap med ett rep och en hästsko och hanterar det som om han övat hela sitt liv. I eftertexterna får man förstås se hur även han kan misslyckas, och gör sig lite illa på kuppen, så allt är precis som det ska.
"Shanghai Noon" är strålande underhållning. Gott om enkla och roande karaktärer, läckra stridsscener och fåniga förvecklingar, och som sagt, Owen Wilson är väldigt rolig. Fyra belåtet skrattande russin.
© Anders Lindahl
2001-02-16
Originaltitel: Shanghai Noon
USA, 2000
Regi: Tom Dey
Med: Jackie Chan, Owen Wilson, Lucy Liu, Brandon Merrill, Roger Yuan, Xander Berkley
Genre: Action, Komedi, Western
Relaterat: Shanghai Knights (2003)
