Shakespeare in Love (1998)

Förtrollande kärlek till konsten

5 russin

Någonstans går en gräns mellan drama och komedi. Oftast är den osynlig och kan korsas flera gånger i en och samma film, men ibland är det lättare att sätta fingret på vad som skiljer genrerna åt. Ett sätt är att se filmerna "Shakespeare in Love" och "Elizabeth" samma kväll. Då får du både god underhållning och dessutom en schizofren historielektion i två omtumlande avsnitt, där samma legendariska tid och plats exponeras genom helt olika filter. Båda berättar om livet i det brittiska imperiet under drottning Elizabeths era, låt vara med en avgörande tidsskillnad. "Elizabeth" följer hennes farofyllda väg till tronen, som hon i den här filmen redan sitter stadigt placerad på sedan ett antal decennier. Här dyker hon upp som erfaren, sträng men snabbtänkt och roande självmedveten despot med några av filmens vassaste repliker. Båda filmerna är slösande rika med detaljer och överdådig dekor och hanterar av allt att döma historieböckerna som en bra bakgrund att brodera ut och göra något nytt och spännande, kanske vanvördigt men inte helt igenom lögnaktigt av. Båda tillhör också det sena 1990-talets absolut bästa filmer.

Ursäkta om jag fortsätter jämförelsen några rader till. Redan de allra första scenerna har samma tema: tortyr och hot om en snar död i fiendens händer. I "Elizabeth" är det hela plågsamt allvar men här känner man snabbt det lätta komiska anslaget. Geoffrey Rush är här den tidens teatermanager med otåliga fordringsägare efter sig och desperat behov av en stor succé - i "Elizabeth" är han hänsynslös och förslagen rådgivare åt drottningen. Joseph Fiennes är förste älskare i bägge filmerna, här som Shakespeare själv i egen, för tillfället ganska låg person med skrivkramp och pressad av efterfrågan på material. Utan att man ser så dramatisk skillnad i uttryckssätten lyckas Fiennes ge bägge karaktärerna själ och hjärna. Jag tror på honom som Shakespeare, i varje fall lika mycket som på filmen själv. Fakta i målet vill man kanske inte veta efter att ha sett den här versionen av hur tragediernas tragedi "Romeo & Julia" kom till. Idén är så bra och så knäckande konsekvent förd i mål att den bara måste vara sann i någon mening.

Det är ju för övrigt ingen som med 100-procentig säkerhet kan säga om mannen ifråga överhuvudtaget har funnits. Men låt oss utgå från att det verkligen var en William Shakespeare som satt i Stratford och skrev de stycken som bär hans namn. Enligt den här tolkningen var han i så fall inte för god för att låna av andra eller ta emot hjälp när det tog emot vid pulpeten. Hans konkurrent Christopher Marlowe hjälper honom i filmen på traven med förslag till utveckling av den mycket lösa idé om ”Romeo and Ethel, the pirate's daughter” som han under tidspress måste skaka fram för att inte beställaren ska gå bankrutt. Förutom alla andra problem ligger lagens män på lur för att dra fram censursvepet och stänga nöjespalatsen. Willy har det tufft helt enkelt.

Framförallt behöver han en musa, en kvinna som kan inspirera honom och förtjäna sin egen odödlighet genom hans verk. Frun finns någon annanstans och den äktenskapliga lyckan verkar egentligen aldrig ha funnits där. Plötsligt uppenbarar sig den rätta i form av adelsdamen Viola de Lesseps (Paltrow) som har ett opassande men brinnande teaterintresse och lurar sig in på repetitionerna utklädd till pojke. Kvinnor skulle hålla sig borta från scenen.

Shakespeare upptäcker sanningen, passion uppstår och pennan flyger fram. Tyvärr är Viola bortlovad till en torrboll med stolt släktnamn på väg till den nya världen bortom Atlanten. Tiden är knapp och lyckan är kort för barden och hans brud.

Det är svårt att förklara exakt vad som gör filmen så förtrollande. Med ett äcklande pretentiöst uttryck skulle man kunna säga att det finns en äkta kärlek till konsten som bryter igenom skalet där mindre minnesvärda kostymfilmer plägar fastna. Den egenskapen paras med en tillräcklig respektlös distans för att ta sig de friheter som krävs. Efter att ha sett filmen tre gånger har allt mitt eventuella motstånd malts till stoft. Inskränkta invändningar som ”hur får Gwyneth in allt hårsvall under den minimala pojkperuken?” förlorar sin giltighet. Det ser faktiskt ut som om de inte behövt ta till dataanimationer...

Det här är också, om elaka rykten stämmer, filmen som fick Steven Spielberg att lämna Oscargalan genom en bakdörr. Han hade kallt räknat med bästa-film-plaketten för "Rädda menige Ryan", men gick bet. "Shakespeare in Love" fick den och sex statyetter till, bland annat bästa kvinnliga huvudroll respektive biroll - Paltrow och Judi Dench. Enligt ännu elakare tungor var det Paltrows ohämmat gråtmilda tacktal som diskvalificerat henne från fler nomineringar och överhuvudtaget riktiga roller att ta tag i efter succén här. It's a shame, really... Judi Dench ångar dock vidare med sina karaktärsroller. Här syns hon bara i drygt ett tiotal minuter som Queen Elizabeth, men de minuterna minns man.

Finalen är smått fantastisk. Uppsättningen av det efterlängtade men av många motarbetade stycket skildras i ett svepande sammandrag som hinner vara både gripande och roande. Det är ett nästintill osannolikt levande drama i ett drama. Vid urpremiären av "Romeo & Julia" har publiken ingen aaaaning om hur det ska sluta - blir man inte avundsjuk så säg. Om någon som verkligen var med kunnat frysas ner skulle jag med glädje vänta på upptiningen. Det påminner mig också om när vi såg Baz Luhrmanns hyperkinetiska version på bio i Luleå för några år sedan, i en mindre salong dominerad av en högstadieklass som inte kände till den tragiska upplösningen. Apropå avundsjuka. Att några av de osnutna lymlarna började gå ut före epilogen visar väl ändå att det går utför med ungdomen. Som det alltid gjort - allt var som vi alla vet bättre förr. Särskilt på Shakespeares tid. Ha.

Hans renässans de sista tio åren - vilken i ordningen kan man fråga sig - har gett oss en räcka möjligheter att se tidlösa texter manipuleras och placeras om i tid och rum i en omfattning som bara understryker historiernas hållbarhet.

© Johan Lindahl
2001-09-29



Originaltitel: Shakespeare in Love
USA/Storbritannien, 1998
Regi: John Madden
Med: Joseph Fiennes, Gwyneth Paltrow, Geoffrey Rush, Colin Firth, Ben Affleck, Tom Wilkinson, Imelda Staunton, Simon Callow, Judi Dench

Genre: Drama, Komedi, Romantik
Teman: Oscar för bästa film Shakespeare på vita duken


Ingår i följande teman


Oscar för bästa film

Shakespeare på vita duken





     

Dela |