Konklaven (2024)
Stora beslut bakom lyckta dörrar
Hur överraskande behöver överraskningar vara för att verkligen vara värda sitt överraskningsepitet? Särskilt när du redan fått förhandsinformationer om att ’här kommer överraskningar att levereras ända in i slutet’. Men det gör inte så mycket. ”Konklaven” är stark. En rejäl dramathriller i vuxen miljö. Om man nu menar att alla verkligen är vuxna i just det här rummet där de viktiga besluten ska fattas, det är en annan sak.
Påven har dött och det är möjligen eller möjligen inte alls något konstigt med det. Jag kan bara säga så mycket att själva dödsorsaken inte är huvudsaken här. Däremot ska traditionsenligt en ny påve utses och ett antal propert skrudade kardinaler från världens och kyrkans olika hörn isoleras under ett par dagar till dess de kommit överens. Eller åtminstone någon fått en kvalificerad majoritet. Vi som inte är experter på de exakta rutinerna kring successionsprocessen får en liten grundkurs här. Hur noggrant det nu är med verklighetsförankringen, men skildringen känns närmast minutiös. Och själva den etablerade gången kring konklaven med alla sina mått och steg, vilka som förväntas vara där (och inte) liksom hur kontakten med yttervärlden får se ut under tiden, allt sådant ger intrycket av att regissör Berger med anhang velat slå an en ton av seriositet, föra oss in i de hemliga rummen och åtminstone ge illusionen av en inblick i hur en ny högste ledare för katolska kyrkan utses.
Ett par huvudkandidater har redan utkristalliserats. De representerar olika sidor av kyrkan, med antingen mer liberala eller konservativa agendor. Där är filmen nästan övertydlig i att markera polerna. Men komplikationer tillstöter ändå. Det handlar inte bara om en eller två kandidater och en eller två fraktioner. Att sådana här val brukar ta sin tid och att de ibland hamnar i totalt dödläge är möjligen redan känt för de flesta med ett intresse för ämnet. Och att omröstning kan följa på omröstning under ett par dagar är filmens narrativa nav. Det som driver historien framåt. Samt vad som händer i kulisserna däremellan, för där händer det saker. Faktum är att det mesta med verkligt avgörande betydelse inträffar någon annanstans än i den sal där kardinalerna samlats från olika håll i världen med varierande förhoppningar, där några rakt ut vill ha jobbet medan andra motvilligt säger sig anta utmaningen om det skulle bli aktuellt. Men hur väl känner man sig själv? Människans inre ambitioner och drivkrafter, vart man egentligen vill nå, det är en av frågorna som dryftas.
Av naturliga skäl är ”Konklaven” en film med ett gäng medelålders eller äldre män som dominerar bilden totalt. Givetvis måste det för dynamikens skull förekomma en eller annan kvinna med någon sorts agens. Och det finns åtminstone en, spelad av ingen mindre än Isabella Rossellini som smyger omkring i faggorna och definitivt vet en del om vad som egentligen händer och som kan ha ett inflytande i något avseende.
Annars är Ralph Fiennes ständigt i centrum som den ordningsamme, diplomatiske kardinalen Lawrence. Han har fått uppdraget att organisera mötet och se till att allting fungerar praktiskt och inte spårar ur. Själv hyser han trosmässiga tvivel och anser sig inte vara en värdig efterträdare om det skulle bli fallet, men vissa kollegor vill ändå ge just honom sitt stöd. I övrigt märks afrikanske kandidaten Adeyemi, som uppges vara väldigt konservativ; italienaren Tedesco som absolut och utan att be om ursäkt, representerar den mer bakåtsträvande sidan, åtminstone enligt de självutnämnda liberaler som har Fader Bellini (Stanley Tucci) som sin favorit. Vidare syns titanen John Lithgow som en av favoriterna, en veteran som dock antyds bära på en del bagage vi inte vet något säkert om. Har något avgörande sagts i ett samtal mellan honom och den nyligen avlidne påven, något som skulle kunna förändra hela bilden?
Som en joker i leken har plötsligt en tidigare helt okänd kardinal kommit till rådet. Han har tjänat kyrkan på de mest utsatta platserna i världen och tydligen lyfts upp av påven, i princip i hemlighet, till den post han nu innehar. Och det kan inte vara en slump. Vilken roll kommer han att spela?
Många dialoger, underförstådda meningar, eventuella hot och misstankar om korruption, moraliska överträdelser och annat kommer i dagen. Mer yttre stark dramatik av våldsam natur inträffar egentligen inte förrän i ett sent skede. Men det är två spännande timmar som utspelas i ofta lätt skuggade korridorer, kring middagsbord där skvallret frodas och i en väl upplyst, men från omvärlden avstängd samlingssal där vi som sagt introduceras för diverse rutiner som förhoppningsvis är med verkligheten överensstämmande. ”Konklaven” rör sig stadigt framåt, inte med särskilt stora gester men den har pondusen i ensemblen på sin sida och dialoger som alltid innehåller någonting som visar sig vara viktigt för fortsättningen. Finalen bjuder alltså på ett par mer eller mindre överraskande vändningar, vilka – hävdar jag – ändå passar in i filmen i stort och inte kastar allt över ända bara för sakens skull. Jo, viss chockverkan kan uppstå. Men ”Konklaven” behåller ändå sitt grundläggande tonläge och driver sina lika grundläggande frågor om makten och härligheten och människans natur konsekvent hela vägen.
© Johan Lindahl
2025-01-01
Originaltitel: Conclave
Storbritannien/USA, 2024
Regi: Edward Berger
Med: Ralph Fiennes, Stanley Tucci, John Lithgow, Lucian Msamati, Jacek Koman, Isabella Rossellini, Carlos Diehz, Sergio Castellitto, Balkissa Souley Maiga, Brían F. O'Byrne
Genre: Drama, Mystery, Thriller
Svensk biopremiär: 2024-12-20
Hemmabio: 2025-03-03
