The Union (2024)
Den riktiga laddningen saknas
De bästa av de bästa. Hemliga av de hemligaste. Hyperprofessionella välbeväpnade agenter som bara ska rusha igenom ett rutinuppdrag. Något går väldigt väldigt
väldigt snett. Vad göra? Leta upp en nolla. Eller rättare sagt någon som en gång hade potential men sedan inte tycks ha gjort så mycket med sitt liv – enligt vilken definition som bör brukas. Han bor i alla fall kvar i New Jersey (New Jersey!) och roar sig sig med engångsligg som till exempel sin gamla högstadielärarinna. Då susar hans forna flamma in i hans liv utan förvarning, kliver in på baren och har sedan hastigt och lustigt rekryterat honom in i den där hemliga hemliga byrån. För det är ju så man gör? Jodå, förklaringen till deras prioriteringar proklameras tidigt i en film där det redan från början går väldigt, väldigt fort. Inte mycket tid slösas på detaljer som inte för premissen framåt.
Vänta. Bara en ordningsfråga i förbifarten: Halle Berry. Åldras hon överhuvudtaget? De flesta andra jordlingar genomgår mer genomgripande fysiska förändringar än hon. Som Lorraine Bracco, men hon har definitivt sin karakteristiska röst i behåll. Och hur mycket äldre är hon än Mark Wahlberg, vars mamma hon porträtterar? JK Simmons kan ge tyngd och auktoritet även till det lättviktigaste av material. Kul är det naturligtvis också att i en biroll se Adewale Akinnuoye-Agbaje. Ni känner honom som Mr Eko i ”Lost” om inte annat. Så, vad gäller castingen har de i alla fall hittat vägar runt ett material som definitivt väcker följdfrågor från scratch.
Till London det bär. För en träningssession i form av ett montage. Eller åtminstone bra nära ett sådant. Sade jag att det går fort i början? Väldigt väldigt viktig information är på luffen. Många vill ha den. Och är beredda att gå över lik för den. Känns det igen? Jo. Mycket känns igen. Filmen har sina inspirerade stunder, intensiva actionsekvenser och ett par tre eller fyra onliners menade att vara roliga och faktiskt
är det. Men alltför mycket faller tillbaka på standardlösningar. Som vanligt, ursäkta upprepningen, i strömningssammanhang med filmer producerade direkt för dessa plattformar kunde troligen kanske en dryg kvart ha kapats utan större förluster. Det blir helt enkelt för många turer och för rörigt. Energin räcker till cirka en och en halv timme, men det stannar inte där.
Sedan tillkommer frågan om kemin. Faktiskt är det lite kylslaget mellan huvudrollsinnehavarna. Mark Wahlberg (som gör den här typen av film varannan gång numera vid en snabb överslagsräkning) och Halle Berry har båda rutinen, fysiken av allt att döma, och timingen. Men det klickar aldrig direkt mellan dem till den grad filmen är beroende av att förmedla att att det faktiskt ska göra. ”The Union” är tillräckligt underhållande för att inte vara komplett bortkastad tid. Den sista biljakten har några aningen originella inslag. En del pittoreska miljöer används. En av överraskningarna i filmen kan möjligen klassas som en överraskning men är inte sensationellt genomarbetad. Och musiken är möjligen producerad av en artificiell intelligens.
Ni vet vad som brukar säga om ”Armageddon”. Hade det inte varit enklare att lära astronauter att borra hål än oljearbetare att bli astronauter? Premissen med hederlig arbetare från New Jersey som blir hemlig agent på ett par dagar är krystad. Men filmen är inte mer pretentiös än att det är ett av de mindre problemen. Det är den riktiga laddningen som saknas. Tolka det som ni vill.
© Johan Lindahl2024-09-05